https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/claes-grundsten-roliga-naturbilder
546083
Krönika

Claes Grundsten: Roliga naturbilder

Efter en bildvisning undrade en person i publiken vilken naturbild som var min roligaste. Frågan gjorde mig lite ställd och svaret blev att jag nog är en ganska seriös typ men att jag ibland har fotograferat djur i muntra poseringar, inte minst apor.

Foto: Claes Grundsten

Dock letar jag inte aktivt efter lustigkurrar ute i markerna, det är inte mitt uppdrag. Fast ibland händer det att ett tillfälle kommer oförhappandes. Bilden här är ett exempel. Denna huvudlösa älg fångade jag någon månad senare. Hade varit kul att visa bilden för frågeställaren. När den hamnade på Instagram och jag skrev HÄCKEN som rubrik, gav den många lajkar.

Jag var på hemväg och satt i bilen med kameran skjutklar i passagerarsätet. Eftersom jag bor på landet ligger utrustningen ibland färdig att använda, man vet ju aldrig vad som dyker upp. Många av de bästa djurbilderna har en liknande oromantisk inramning när de görs. Man sitter i en bil eller jeep och far omkring, eller gömmer sig i en koja och tittar idogt ut genom en glugg i väggen. Alltid hoppas man att något ska hända, men vilda djur låter sig inte regisseras eller komma på kommando. Bilderna blir vad djuren gör dem till. Ändå krävs ett mått av skicklighet för att få till en bra bild när djuren agerar. Glädjen om man lyckas är ett slags jaktlycka. Man tänker att där satt den, och djuret får ändå leva vidare. Det känns verkligen bra. Bakom en krök på grusvägen stod Hälge och betade i en spireahäck. 

 

Jag stannade, hissade ned sido­rutan, tog upp kameran, en Olympus E-M 1 MkII och tog en svit bilder med rätt objektiv redan påsatt, ett zoom 40–150 mm inställd på 46 mm (motsvarar 92 mm på fullformat), 1/100 sek, nedbländat två steg till 5,6 och ISO 2000. Bilderna kunde jag knäppa halvslappt bakom ratten. Eftermiddagsljuset var underbart mjukt och pälsens hårstrån tecknades vackert. När älgen lyfte huvudet ur vegetationen gjorde jag också några fina ansiktsporträtt av detta nästan groteska och samtidigt ståtliga inslag i vår fauna. Men det är en annan historia.

 

Djurbilder har förstås en större chans att bli roliga än landskapsbilder. Mitt intresse för djurfotografering har dock en annan inriktning än att fånga dessa skämtsamma ögonblick. Istället för skojfriska och närgångna porträtt, eller dramatiska händelser som parning och jakt, fascineras jag mest av miljöskildringar med djuren som ett naturligt inslag i landskapet. ­I mina önskemotiv får de gärna finnas långt från kameran och därmed ge en skala åt naturmiljön som de vistas i. Sådana bilder har en respektingivande dokumentär trovärdighet, något som närbilderna sällan utstrålar. Robert Capas gamla klyscha, »om bilderna är dåliga har du inte varit tillräckligt nära«, tycker jag inte gäller generellt för djurbilder. För mig är det »roligare« att fotografera det vilda på håll, helst fotogeniskt placerade i ett tilltalande landskap i fint ljus. Denna typ av djurbilder kan man verkligen inte göra särskilt ofta. Men om man lyckas, förmedlar de både naturkänsla och autencitet. För mig är den saken viktigare än ett glatt skratt, om jag ska hårddra.

 

167315513313063_1919329858111611