https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/johan-wessel-jakten-pa-smidighet
546062
Krönika

Johan Wessel: Jakten på smidighet

Bildredigering – jag både njuter av det och avskyr det. Mitt perfektionistiska jag känner en stor tillfredsställelse när en bild når nya nivåer efter ett omfattan­de pysslande. Men samtidigt skapar högen av oredigerade bilder en ständig stress.

Hur ska jag hinna? Svaret på den frågan är egentligen väldigt enkel: det gör jag aldrig. Inte så länge jag lyfter skuggor, mörkar ned himlar eller korrigerar färger i en sådan omfattning att en kvälls redigerande bara resulterar i ett fåtal färdiga bilder. Det gäller att snabba på processen, för i slutändan: vem förutom jag själv bryr sig egentligen?

 

Det är långhelg och dags för bild­visning för ens nära och kära. Jag har äntligen fått ihop skörden från det senaste halvåret. Det är lite resebilder, utflykter och andra trevligheter. Bilderna bläddras igenom, skapar ett och annat skratt och kommentarer som »fint« eller »det där var en bra bild av henne«.

Är det någon som säger att en bild har bra täckning i högdagrarna eller att färgtonen harmonierar stilfullt? Nej, så klart inte. Det är inte vad betraktarna ser i första hand. Kanske en gnutta undermedvetet, men inte i en sådan utsträckning att jag kan anses ha fått utdelning för alla redi­geringstimmar. 

Den bild som under visningen väcker störst entusiasm har rejäla brister – tekniskt. Flera utfrätta partier och en ganska platt komposition. Men det spelar ingen roll, för det är i bildens innehåll de ser ett värde. Vilken tur då att jag i sista stund hade slängt med den till samlingen, trots sina brister.

 

Att inte fastna för länge i redigeringen är mitt nya motto. Vägen fram till ett färdigt resultat måste vara enkel, för det är så mycket roligare att snabbt kunna visa bilderna än att de blir liggande i en redigeringshög – som till slut växer sig så stor att den blir oöverskådlig. Därför vill jag numera att alla steg ska upplevas smidiga, i allt från fotografering till bildvisning. 

En liten men ändå kvalitativ kamera skaffade jag mig ifjol. En kamera som jag faktiskt tar med mig i olika sammanhang och inte känner mig besvärad över att ha hängande på axeln, samtidigt som jag gör något annat. 

I den här kameran finns möjligheten att redan vid fotoögonblicket ge bilden ett visst utseende när det handlar om färg och kontrast. Perfekt tycker jag – halva redigeringsjobbet görs vid exponering. Och det blir dessutom bra. 

 

Nästa steg i jakten på smidighet upptäckte jag i höstas – då jag började redigera bilder i Lightroom anpassat för mobila enheter. Några av er kanske rynkar på näsan åt detta, men det är faktiskt både enkelt och roligt att fixa klart bilderna på en läsplatta. Visst är programmet i den här versionen något bantat, men det är ju precis det jag söker: enkelheten. Och med en tillhörande penna till läsplattan blir det hur smidigt som helst att dra i reglagen, kurvorna och att måla direkt på bilden. 

De färdiga resultaten sparar jag sedan i ett album, även det i min läsplatta. För hur mycket jag än gillar bilder på papper, är det ytterligare ett steg som tar sin tid – till exempel att sätta ihop en fotobok. Då är det så mycket enklare att samla bilderna i ett digitalt album, för att direkt kunna visa det för ens nära och kära. 

Enkelheten gör att jag numera njuter mer av hela fotoprocessen. För så länge jag inte samlar bilder på hög, för att de någon dag kanske ska bli redigerade, känner jag mig till freds. Det är ju så mycket roligare att snabbt kunna ha en bildvisning. 

 

167315513313063_1905077929536804