https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/johan-wessel-nagot-skaver-med-elefantbilden-trots-allt
546679
Krönikor
Krönika

Johan Wessel: Något skaver med elefantbilden – trots allt

[{ msrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/johan_webb_2.jpg?itok=6Yl0Kig8', src: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/styles/article_image/public/field/image/johan_webb_2.jpg?itok=6Yl0Kig8', osrc: 'https://www.kamerabild.se/sites/kamerabild.se/files/field/image/johan_webb_2.jpg', w: 2000, h: 1264, title: ' ' },]

Totalbetyg

En storm har blåst upp på den fotografiska savannen. I vindens virvlar hittar vi en elefantbild, en fotograf som vill kalla sig konstnär och en fototävling som nästan ingen har hört talas om i Sverige – i alla fall inte före den 10 juni 2019. Dessutom hittar vi en ansenlig mängd upprörda kommentarer, vilket ger stormen styrka.

Att fotografen Björn Persson har haft det hett om öronen den senaste veckan, råder det ingen tvekan om. Hans sätt att flytta detaljer från elefanten Tims vänstra öra till hans högra har väckt starka reaktioner. Och det har säkert kostat en del i anseende för Björn Persson. 

Eller så är det tvärtom. All publicitet är bra publicitet brukar det heta. Hans pågående utställning på Dunkers Kulturhus kommer säkert inte att tappa besökare på grund av det här, snarare locka fler. 

 

Men vi tar det från början. Det var Björn Perssons diskvalificering från fototävlingen Africa Geographic som föranledde all uppståndelse. Mixtrandet med elefantens öron kunde inte tävlingsledningen godkänna, och drog tillbaka utmärkelsen Årets fotograf. 

Hur många kände ärligt talat till den här tävlingen för en vecka sedan?

Jag gjorde i alla fall inte det. 

Bakom tävlingen står ett reseföretag i Sydafrika som arrangerar safaris. Fotodelen är väl ett sätt att skapa engagemang kring resorna, antar jag. Alltså ingen tävling med någon större dignitet, med andra ord. Ändå har den här nyheten resulterat i en minst sagt stor mediebevakning i Sverige. Kanske är det tävlingens namn som har vilselett en del – den har alltså inget med National Geographic att göra. 

Nämnde jag förresten att Björn Persson fick priset för två år sedan – 2017? Och då ska juryn ha noterat en kraftig efterbehandling, men tyckt att den gav elefanten en mystisk dimension. Så de godtog Björn Perssons arbete. Att de två år senare ändrar uppfattning är kanske snarare något som ska anses vara mystiskt. Öronhistorien var, efter att den kom i dager, ett övertramp menar juryn i dag. 

I mitt tycke har den här fototävlingen vissa problem med sitt regelverk. Det går inte att å ena sidan uppmuntra kreativ bildredigering för att i nästa diskvalificera en deltagare för att ha ägnat sig åt just sådan. Gränsdragningen är minst sagt flummig och öppen för tolkning. Reglerna behöver ses över, och kanske har Africa Geographic insett det. Just nu ligger regelsidan nere på deras sajt. 

 

Den 10:e juni drog stormen in. Björn Persson utmålades som en fuskare. I vissa forumtrådar var det ingen hejd på anklagelserna. Fler bilder letades upp: ”se här, han har klippt och klistrat i den här också”. 

Att leta fel hos andra tycks vara en sysselsättning som triggar igång något inom oss. Men det är en jakt där vi riskerar att tappa fattningen.

”Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen”, kanske kan vara på sin plats här. 

Men är några stenar överhuvudtaget befogade? Har Björn Persson gjort något fel? Han har blivit diskvalificerad i en tävling, men är det synonymt med att ha haft ett uppsåt att fuska? Enligt hans bedömning var bildredigeringen tillåten. 

De senaste dagarna har Björn Persson fått ägna sig åt något som närmast kan beskrivas som krishantering. Han har bland annat i Kamera & Bild fått ge uttryck för sin syn på tävlingen och all uppståndelse kring sitt bildskapande.

”Jag har alltid varit öppen och ärlig med att kalla mig för konstfotograf, med djur, landskap och människor som tema, samt att jag bearbetar mina konstbilder på ett estetiskt vis”, säger han.

 

Är det fusk att ändra i en bild om man tydligt titulerar sig som konstfotograf?

Nej.

Är det fusk att delta i en tävling med bilder som är montage? 

Nej, inte om regelverket tillåter det. 

Är det fusk att fotografera naturbilder som sedan manipuleras och presenteras som dokumentation?

Ja.

Och det är precis här som problemen infinner sig för Björn Persson. För han har inte alltid varit öppen med att han är en konstfotograf, så som han påstår. 

 

På sin hemsida har han under veckan bytt titel, från ”photographer” till ”artist”. Det gör han för att ”bli ännu mer tydlig”, som han säger. Men den tydligheten saknar jag i presentationen av hans utställning ”The Thin Line” på Dunkers. Där tituleras han som fotograf och att hans ”inkännande dokumentation av de vilda djuren visar dem i deras naturliga miljöer”. Det står inget om något konstnärligt. 

Jag kommer att tänka på den nyligen avslutade utställningen ”Truth is Dead” på Fotografiska, där Alison Jackson har skapat vad som närmast ser ut som dokumentära snapshots. Scener som den där Trump tycks ha sex med Miss Mexiko i Ovala rummet, ser äkta ut. Om nu någon trodde att fotografen hade fångat detta på bild, framgår det tydligt att det handlar om konst. 

 

Men när vi tittar på Björn Perssons bilder av vilda djur i Afrika, så är vi nog många som tror att det är verkligheten vi ser. För det är ju så det presenteras i informationen. Att då få veta att han har bytt ut himlar bakom vissa av djuren, är något som får bilderna att börja skava hos mig. Ganska rejält.

Själv säger han: ”För att skapa en verklig och gripande känsla är många gånger inte den dokumentära verkligheten tillräcklig.”

Så kan det säkert vara. Men starka känslor vill jag mena finns i verkligheten, och när en skicklig fotograf emellanåt lyckas fånga dessa – det är då det blir verkligt gripande. Då när alla detaljer sitter, som djur, himmel – och även öron. 

Att i efterhand fixa till detta, gör att bilderna för mig blir platta. Jag ser ingen djupare anledningen till dessa montage, mer än att bilderna ska framstå som snygga och kvalitativa. 

När Alison Jackson skapar montage, är det för att uppnå något som hon aldrig kommer att lyckas fånga på bild. Men Björn Persson skulle inte behöva ta till montagesaxen. Det han skapar finns tillgängligt där ute – i verkligheten. 

Det är därför hela den här historien har fått så stora proportioner. 

För vi känner oss lurade. 

Oavsett om Björn Persson har menat att göra det, eller inte. 

Vad tycker du?

Vad tycker du om bildmanipulation?

Resultatvisning: 
0
546709
167315513313063_2496964433681481