Johan Wessel: Orimligt att Lantmäteriet ska titta på alla drönarfilmer

Jag drar in den friska höstluften i mina näsborrar. Noterar ett och annat gult löv som fallit ned på skogsstigen jag går på. Vid ett vattendrag glider en svanfamilj sakta förbi – ungarna är stora nu, men fortfarande med grå fjäderdräkt. Framme vid en hage möts jag av en fårskock som tittar storögt på mig, alltmedan de frenetiskt rör på sina munnar. 

Det är fridfullt, så där behagligt som en söndagspromenad kan vara. 

Men plötsligt hör jag ovanför mitt huvud ett distinkt surrande, som intensifieras i styrka och sen försvinner bort. Efter en stund är ljudet tillbaka igen. Jag tittar upp och kan konstatera »ah, en drönare förstås«.

Min tankeverksamhet ägnas nu helt åt denna flygfarkost, eller kanske snarare åt piloten som jag inte kan se men antar står någonstans i närheten: Har hen registrerat sig som operatör och skaffat drönarkort? Hur långt är avståndet till Arlanda – har hen koll på kontrollzonerna? Filmar piloten och syns i så fall horisonten – kommer hen då att söka tillstånd innan filmen läggs upp på Youtube?