Krönika

Lars Dareberg: Ljudlösa bilder

Som stillbildsfotograf är det svårt och jag vet inte hur många gånger mitt »klickande« känts både fel och opassande. På en filminspelning, helt omöjligt.

Tystnad! Tagning! Kameran rullar … varsågoda!

Så låter det på en filminspelning och det gäller verkligen att vara knäpptyst under de där sekvenserna. Som stillbildsfotograf är det svårt och jag vet inte hur många gånger mitt »klickande« känts både fel och opassande. På en filminspelning, helt omöjligt.

Jag minns också med skräck när jag som 15-åring och ny på tidningen hade fått löfte om att fotografera de två första låtarna när Tommy Körberg gästade konsertsalen och han redan i första låten slutade sjunga, pekade på mig och frågade om jag snart var färdig.

Tystnad! Tagning! Kameran rullar … varsågoda!

Så låter det på en filminspelning och det gäller verkligen att vara knäpptyst under de där sekvenserna. Som stillbildsfotograf är det svårt och jag vet inte hur många gånger mitt »klickande« känts både fel och opassande. På en filminspelning, helt omöjligt.

Jag minns också med skräck när jag som 15-åring och ny på tidningen hade fått löfte om att fotografera de två första låtarna när Tommy Körberg gästade konsertsalen och han redan i första låten slutade sjunga, pekade på mig och frågade om jag snart var färdig.

Det var jag, eller blev väldigt snabbt åtminstone. Men nu finns det lösningar.

Jag bygger många av mina egna minnen genom de stora idrottsevenemang jag haft möjligheten att bevaka som pressfotograf. Under sommar-OS i Sydney år 2000 körde jag fortfarande med film i kameran kommer jag lätt ihåg. Jag lämnade in en påse med exponerad film på kvällen, fick den framkallad på presscentret och tog tåget hem till mitt hotell på Martin Place, mitt i Sydney. Där jag satt och scannade bilder hela natten för att sedan morgonen efter ta första bussen ut på nästa sportevenemang. Något år efter det blev jag mer digital och såg snabbt fördelarna med ett minneskort och en dator i väskan istället för den där ständiga jakten efter ett snabblabb i staden jag befann mig i. Eller att med dosa och spiraler framkalla på egen hand på hotellbadrummet. Det har också gjorts hundratalet gånger.

Noomi Rapace som Lisbeth Salander.

Jag minns också 2012, under OS i London, att jag tvingades köpa en »mössa« till kameran för att ta bort hälften av det klickande ljudet. Det var krav under hästhoppningen nämligen och jag förstår dem. Hundratalet kameror som klickar kan skrämma hästarna allt för lätt och de där skydden gick att köpa i presscentret, så det var lätt ordnat. På filminspelningar jag haft äran att vara på har jag sett att fotografkollegor stoppat in sina kameror i en låda som tar bort ljudet helt och de kan vara med och fotografera under inspelningen och det är ju en vettig lösning om man gör det lite oftare än mig. 2008 hade jag möjligheten att få hänga med Noomi Rapace som spelar Lisbeth Salander i Millennium-trilogin några dagar. Just den här inspelningsdagen närmar vi oss första advent och vi är ute på Dalarö utanför Stockholm. Det är svinkallt. Noomi har precis tagit sig upp ur sin grav där hon blivit levande begravd och ska snart döda sin egen pappa med en yxa i lagårn du ser bakom henne. Det är kallt som helvetet men Noomi klagar inte, hon fryser och spelar.

För cirka 1,5 år sedan gick jag över och jobbar idag med spegellösa kameror. Det var egentligen då jag blev digital på riktigt har jag insett. Numer är det ju datamaskiner jag håller i händerna och de går att styra och ställa precis som jag vill. Filmval, stil och alla möjliga andra inställningar går det att göra med kamerorna idag. Jag bestämmer själv över den och jag kan mer eller mindre ha vilken inställning jag vill på en specifik knapp jag bestämt. Att fotografera helt tyst tyckte jag var svårt till en början men är idag en av mina favoriter.

I vår artikel "Lars Dareberg är Kamera Bilds nya krönikör" kan du läsa mer om Lars Dareberg.