https://www.kamerabild.se/artiklar/kronikor/troy-enekvist-varfor-denna-snobbism
546215
Krönika

Troy Enekvist: Varför denna snobbism?

Totalbetyg

Fotografering är en väldigt specifik syssel­sättning, men som samtidigt är väldigt bred. Jag har märkt att det är lätt som fotograf att måla in sig i sitt eget hörn av sin egen fotografering. Att liksom hamna i en filterbubbla – där allt man ser och som kommer i ens medvetande är den typ av fotografi och den genren man själv sysslar med.

Jag har själv sett bildjournalistik som en lite »finare« typ av fotografering. Vilket säkert lett till att jag både aktivt och passivt har avskilt mig från många andra typer av fotografi, som i slutänden lett till att jag allt mer låst in mig i ett format. Den här typen av snobbism har jag inte bara sett hos mig själv, utom bland fotografer från alla olika genrer. De som tycker det är fult att fotografera sport och en bild som man direkt förstår vad den handlar om är en misslyckad bild. 

Fotografi är någonting så brett, som verkligen sträcker sig allt mellan skolfotografi till konst- och press­fotografi. Det borde man nog stanna upp och tänka på Ibland. Både om man själv är mest intresserad av att bli bättre gatufotograf, bättre retuschör eller mest gillar att kolla i fotoböcker.  Kan man dra nytta av större delar av fotografin, så tror jag att man både själv blir bättre fotograf, hittar nytändning, eller helt enkelt utökar sitt intresse och breddar sin repertoar. Att för en sportfotograf kolla på stillebenbilder – försöka förstå och se kraften i någonting utanför ens komfortområde – kan leda till att man tar sitt eget fotograferande ytterligare en nivå. Att se möjligheter med att kombinera olika typer av fotografi för att utmana sig själv – varför skulle jag inte bli en bättre porträttfotograf genom att fotografera natur. Eller varför skulle inte en naturfotograf bli bättre genom att fotografera arki­tektur eller gatufoto. 

 

Lite samma tänk tycker jag finns inom fler typer av fotografering. Där man sätter en hög utrustningsribba vad som krävs för att kunna fotografera. Att man behöver en utrustning som kostar ett sexsiffrigt belopp för att kunna fotografera likadana sportbilder eller fågelbilder som alla andra. Istället för att fotografera med det du har, och ta dina egna bilder. Det är för mig som att köpa ett väldigt ljusstarkt kort-tele-objektiv för en månadslön, för att sedan bara fotografera porträtt med en så stor bländare, minimalt skärpedjup, där allt utom en millimeter bara är sudd. Där oskärpans karaktär är viktigare än karaktären man egentligen porträtterar. Eller inom andra fotokretsar där man bara strävar efter att ha en så dålig, ljusläckande och plastig kamera som möjligt. Som »skapar« bilder som många tror att det såg ut under filmtiden. 

 

Anledningarna till denna snobbism – som jag kallar det – inom fotografi kan ha  – och har – självklart flera bakomliggande orsaker. Det kan vara allt från ett sätt att hävda sin territoriella existens inom exempelvis sportfotografering med att helt enkelt utestänga en stor del av de nya – oftast yngre, i många fall kvinnliga – fotograferna. Bara på grund av utrustning, kön eller annan i fallet ovidkommande anledning. Samma sak måste sägas finns inom den andra delen av registret där den snobbiga konstnärsfalangen ratar bilder som inte säger mer än det avbildade motivet i fråga.

 

Jag tror som sagt det finns mycket att vinna på att minska snobbismen, likväl inom foto som annat kultur­utövande. Fotografi har den storheten att den kan samla en stor och varierad skara människor till skillnad från liknande kulturutövning. Genom att ta vara på det tror jag att att både på en personlig och gemensam utveckling inom fotografi. 

167315513313063_2088773451167250