Carlis Fridlund: När fantasin tar över

Många av hans bilder är nästan obehagliga att titta på, men hur långt skulle han gå för att förverkliga sina idéer?

CARLIS FRIDLUND

Ålder 38 år.

Bor Stockholm.

Utrustning Canon 5D Mark II, 17-40, 24-105 och en massa analoga kameror, som knappt används längre.

Webbsida www.imagonaut.se

–  Jag skulle aldrig skada något levande, det går emot mina principer, säger Carlis Fridlund, vars modellbilder har en milt bisarr, annorlunda stil. Jag skulle inte mörda någon även om jag visste att det skulle bli en fantastisk bild, fortsätter han skrattande.

Att hålla på sina principer är något han gör i det längsta. I de egna projekten är det inte så svårt eftersom han själv bestämmer vad som ska hamna på bild. Men i sitt kommersiella fotograferande och skrivande är det ibland svårare.

–  Då ser jag mig själv som underordnad mitt uppdrag, något annat dikterar förutsättningarna jag har att jobba med. Men det finns fortfarande saker jag inte kan tänka mig att göra.

Carlis drar en linje mellan sina egna projekt och det arbete han gör för att dra in pengar. Det är en ganska stor skillnad, även om han gärna för in element från sina privata projekt i det kommersiella arbetet. Det är däremot inte alltid det gillas av uppdragsgivarna.

–  Ibland när jag gör ett jobb och ser vilka bilder de valt ut är det oftast inte de bilder jag tycker är bäst. Men jag antar att jag har en lite annorlunda smak än gemene man.

För att betala hyran arbetar Carlis som fotograf och skribent, men även med en del webbaserat arbete.

–  Oftast är det företag och olika institutioner som vill ha porträtt på personal eller olika texter skrivna. Ibland är det både och, då kan jag göra paketlösningar.

Men det blir allt svårare att hålla på sina värderingar och samtidigt tjäna pengar tycker Carlis, det är allt fler som börjar jobba i branschen och ofta måste man bara ta de jobb man får.

De egna projekten genererar sällan några pengar, snarare tvärtom.

–  Det händer väl att någon bild blir såld men det är inte ofta. Vad jag vet är det ingen i Sverige som kan leva på den här typen av alternativ fotografering, det är en för liten marknad för att det ska finnas några pengar i det.

Det finns några tidningar i usa och Tyskland som han sålt några bilder till, även några kläddesigners har använt sig av hans tjänster. Men annars är det tunnsått med betalda uppdrag.

–  Det är synd för jag skulle gärna betala de som ställer upp på bilderna, modeller, makeupartister och så vidare, men det är svårt. Får jag några pengar delar vi på dem, men oftast blir det inte mer än att någon bjuder på middag eller att jag kan betala någons resekostnad.

Oftast handlar det om så kallade tfp-fotograferingar, Time For Print, som innebär att alla som deltar gör det utan att kräva någon betalning utan använder bilderna för att utöka sina portfolios.

Att börja fotografera var inget som var naturligt för Carlis, men han har alltid varit intresserad av konst. Att rita och skriva var något han började med tidigt. Efter gymnasiet började han intressera sig för fotografering och köpte till slut en kamera. I ett uppehåll i sina universitetsstudier läste han på Folkuniversitetets fotoskola.

–  Jag var van vid små 10x15 centimetersbilder med färgfilm så det här med svartvitt på stora fotopapper kändes häftigt.

I början fotograferade han lite vad som helst, men snart blev han mer och mer intresserad av att porträttera människor. Bilderna blev allt mer närgångna och »under skinnet«.

Ett tag lockade filmproduktion, men när han insåg vilka stora produktioner och hur många människor som krävdes släppte han det. Små produktioner är det som funkar bäst.

–  För varje människa som ska vara med så kommer en ny bild av det man ska göra in, till slut har man kommit väldigt långt ifrån grundidén.

När man tittar på Carlis bilder blir man fascinerad samtidigt som man får en känsla av obehag, vilket är tanken.

–  Jag vill fånga in betraktaren och hålla kvar dem. Det är väldigt enkelt att bara skapa en bild som ger obehag, det svåra är att behålla betraktaren. Att han eller hon blir intresserad av historien bakom det som händer i bilden. Man vill liksom titta bort men det går inte.

Men var kommer då alla dessa idéer ifrån?

–  Inspirationen kan komma från vad som helst, filmer, böcker, drömmar eller annan konst. Ibland är det bara en konstig associationsbana. Jag försöker att ha med mig ett litet block jämt så att jag kan skriva ner nyckelord till idéerna, förklarar han.

Men Carlis skissar aldrig ner bilderna. De finns bara i hans huvud, ibland vet han inte hur det ska se ut när han börjar fotografera. Ibland samlas tankarna först när han ska redigera bilderna. Han vill oftast inte beskriva vad bilderna handlar om utan lämnar det till stor del upp till betraktaren. Trots det blir han besviken om någon missförstår dem.

–  Om någon ser mina bilder och tycker att jag är sexistisk för att jag har fotograferat en naken kvinna så blir jag besviken, det är inte alls det bilderna ska visa, säger han.

Oavsett hur man väljer att tolka Carlis bilder så innehåller de en hel del nakenhet – hur kommer det sig?

–  Jag har alltid varit fascinerad av kroppen och dess uttryck. Nakenhet idag är överdrivet traumatiserat och sexualiserat. När jag växte upp var nakenhet inget konstigt, vi hade en bastu på landet och alla satt nakna där, det var liksom inget konstigt med det.

Han tycker fortfarande inte att det är något konstigt med nakenhet, men hur det uppfattas i samhället vänder han sig emot. Så i stället för att alltid visa nakna kroppar som något normalt och naturligt försöker han ibland att visa dem som något obehagligt och kanske lite sjukt.

Att fotografera någon utan kläder ställer stora krav på både modellen och fotografen, det krävs ett stort förtroende mellan deltagarna i plåtningen.

–  Jag känner i stort sett alltid de modeller jag ska fotografera om det gäller nakenplåtningar. Det är viktigt att de förstår vad det är de ger sig in på, bilder som publiceras på nätet kommer att finnas kvar längre och det är något som modellerna måste vara medvetna om. Jag skulle heller inte göra något som inte alla var bekväma med, då blir det ändå inte ett bra resultat, förklarar Carlis.

I och med det digitala intåget, som Carlis hoppade på i början av 2000-talet, har allt fler skaffat sig systemkameror, något som har fört med sig svårigheter för Carlis fotograferande.

–  Det finns fler »snuskgubbar« nu för tiden. Gubbar med en kamera som gillar att få unga osäkra tjejer att klä av sig framför kameran. Det gör det svårare för alla som försöker fota seriöst, säger Carlis irriterat och fortsätter:

–  Jag skulle gärna fota mer killar, men det är väldigt svårt att hitta killar som är bekväma med att vara nakna framför kameran. De som vill bli fotade är oftast gymkillar som vill ha spännarbilder och det intresserar mig inte.

Utrustningsmässigt jobbar Carlis med en Canon 5D mark II och två zoomobjektiv, 17-40 mm och 24-105 mm. Han har även en stor samling analoga kameror, men de får inte speciellt mycket tid i fält längre.

–  Jag vänder på dem i hyllan någon gång då och då, men annars är det nästan uteslutande digitalt.

Till ljussättningen använder han oftast några billiga studioblixtar. Det blir bekvämast och ger större möjligheter. Annars är han inte så intresserad av det tekniska, utrustningen ska klara de krav han har på det kommersiella fotograferandet.

–  Jag var nog mer intresserad av teknik när jag fotade analogt, då var det viktigare på nåt sätt. Varje enskild analog kamera har sin egen personlighet och jag valde kamera och film utifrån vilket uttryck jag ville ha. Allt från halvformat till mellanformat.

Carlis håller just nu på med ett projekt med cinematiska bilder som han arbetat med de senaste 6 åren. Förhoppningen är att det ska bli en bok eller en utställning. På ett sätt tycker han att det är ganska skönt att allt inte är säljbart.

–  Det tar bort en del krav och jag kan göra det bara för min egen skull. Folk är för dåliga på att ta vara på sin frihet och göra de saker man vill.