Daniel Nilsson: ”Vi kanske ändå löste det på ett kreativt sätt”

Med en blå Ikea-kasse fylld med smutstvätt var Daniel Nilsson på väg ned till källaren, till den gemensamma tvättstugan i huset. Det var i april 2020 och som frilansande fotograf hade han under den senaste tiden grunnat på hur han skulle kunna skildra pandemin.

Daniel Nilsson

Ålder: 43 år.

Bor: I Malmö.

Gör: Frilansfotograf med bland annat dagstidningar och magasin som uppdragsgivare. Är även på halvtid bild­redaktör och fotograf på fotbollsmagasinet Offside. 

Aktuell med: Boken »Hemmakontor« där han porträtterar hur folk har jobbat hemifrån under pandemin. 

Utrustning: För projektet om hemmakontoren har han fotograferat med en Canon EOS 5D Mark IV och en ringblixt från Elinchrom med ett Quadra-aggregat. Han använder även en Canon EOS 1D X vid sportfotograferingar. 

Webb: dnilsson.se, Instagram: dnilsson

På ett sätt som inte redan var gjort.

– Många hade redan dokumenterat tomma gator och torg. En tidning hade ett sådant bildreportage och jag minns att folk skrev kommentarer som »men den gatan är ju tom även när det regnar« och »tomma idrottsarenor har vi sett tusen gånger förut«. Det var liksom ingen skillnad på sådana bilder innan och under pandemin, tyckte jag.

Det berättar Daniel när jag nu intervjuar honom, ett och ett halvt år senare. Men där i tvättstugan i Malmö skulle han snart komma att få svar på frågan han ställt sig själv, hur han kunde bildsätta pandemin. Han hörde ljudet av knappandet på tangenter.

– Jag tänkte »vad sjutton kommer det där ifrån?«. Då såg jag att det lyste inne i ett källarförråd, så jag öppnade den dörren. Det första jag såg var hyllor med toalettpapper, pasta och majs. Längst in satt min granne Erik och jobbade.

Förvånat frågade Daniel: »Vad gör du här, Erik?«

»Äh du vet, barnen är hemma från skolan för de är förkylda, och min fru jobbar hemifrån så jag har flyttat ned hit till källaren. Det är det enda stället jag kan vara ostörd på«, svarade grannen.

Scenen Daniel hade framför sig fick honom att genast inse en sak:

– Det var en underbar bild där han satt, han såg lite uppgiven ut också.

I sin lägenhet hämtade Daniel kamera och blixt, Erik hade inga invändningar mot att bli fotograferad i förrådet. Daniel gjorde även en kort intervju för kanske var det här något att spinna vidare på, funderade han.

– Det jag hade sett när tidningar skrev om hemmakontor, var att de hade varit hemma hos någon som satt med sin laptop vid köksbordet. Det tyckte jag såg ut som det ibland brukar göra i min egen vardag, att jag tar upp min dator och sätter mig och gör något vid köksbordet. Sådana bilder var heller ingen större skillnad mot hur det brukar se ut i vanliga fall, säger Daniel och förklarar vidare:

– Men där i källaren förstod jag att folk hade byggt upp arbetsplatser. Släpat hem skärmar, skrivbordsstolar och skapat jättekonstiga miljöer. Jag insåg att det här är historiskt, för det har vi inte varit med om förut.

Frågade grannar hur de jobbar

Senare visade Daniel källarbilden för några kollegor som utbrast »vilken fantastisk bild«. Han fick ytterligare tips på märkliga hemmakontor. »Min granne sitter nere i källaren och jobbar vid ett pingisbord«, sa en kollega.

Daniel tog kontakt och fick komma hem till Ester som hade intagit pingisbordet som sin arbetsplats. Hon är professor i socialentreprenörskap.

»Så fort min dotter började ha tentor på ovanvåningen skickade hon ner mig till gillestugan. Barnen är lite sura för att de inte kan spela pingis men fördelen är att jag har mycket plats och kan sprida ut mina papper«, berättade Ester för Daniel när han fotograferade henne.

Nu började han även mer aktivt fråga grannar och bekanta »hur jobbar ni, egentligen?«. Han fick komma hem till fler, som till affärssystemkonsulten Stefan som satt i sin dotters rum bland nallar och leksaker.

»Min dotter Vera vet att jag sitter här och jobbar varje dag och hon märker direkt om jag har flyttat på något. När hon kommer hem kan hon säga: ›Pappa, varför är den här nallen här borta?‹«, kommenterade Stefan sitt nya kontor för Daniel.

– Jag insåg att det var ju så här det såg ut för jättemånga människor. Man hade hittat den här tillfälliga lösningen och från en dag till en annan hamnat på bisarra och komiska ställen. Jag tänkte då »det här måste jag fortsätta med«, säger Daniel om hur projektet växte fram.

Bildtexterna spelar en stor roll

I dag har han fotograferat 60 olika kontorslösningar. 51 av dem är med i boken som han nyligen gav ut, med titeln »Hemmakontor«.

– Den är som ett tidsdokument över den här tiden som blev en av de största förändringarna i vårt arbetsliv i modern tid. Jag vill att man med boken ska känna att vi kanske ändå löste det här på ett bra och kreativt sätt, trots allt. Vi tog ansvar och satt hemma under pandemin.

För Daniel är det inte bara bilderna i boken som är av betydelse, även bildtexterna spelar en stor roll.

– Det är väldigt viktigt vad de här personerna säger. De berättar något om den här tiden och hur de har löst hemarbetet. Man vill ju inte bara ha en bild utan hela deras historia.

Svältfödda på roliga saker

När Daniel framåt sommaren 2020 hade samlat ihop flera bilder och berättelser i ett reportage, försökte han få tidningar intresserade av att vilja publicera det. Men intresset var till en början svalt. Andra coronareportage prioriterades.

– Ett magasin svarade »jättefint, men om coronan inte håller i sig över sommaren blir det kanske gammalt när vi publicerar det till hösten«.

Daniel ler åt kommentaren han då fick höra för över ett år sedan.

När väl hösten kom var det Svenska Dagbladet som publicerade tio av Daniels bilder, i ett reportage i deras näringslivsdel. Först då vågade han även visa några av bilderna på sociala medier. Responsen blev omfattande.

– Det var jättemånga som kommenterade och tyckte att bilderna hade stor igenkänningsfaktor. De delades hej vilt på Facebook och Instagram.

Många berättade även för Daniel om hur de satt och jobbade. Nya tips ledde till nya fotograferingar, och allt fler tidningar ville publicera såsom Göteborgs-Posten och olika branschtidningar inom till exempel arkitektur och bygg.

– Jag förstod att det här tilltalade rätt många. Och så tror jag att folk var lite svältfödda på roliga saker som piggade upp. Det enda som vi matades med under den här tiden var folk som gick bort, dödsannonser och hur jobbigt det var att jobba hemma. Folk var i behov av något som var lite glatt och roligt.

Är det ett medvetet grepp, att bilderna ska vara humoristiska?

– Ja, precis. Jag insåg snabbt att det ser ganska humoristiskt och bisarrt ut, när folk sitter och jobbar i de här miljöerna. Blixten ger också en effekt av att det ser lite roligt ut, för man ser alla detaljerna. När man tittar på bilderna kan man efter en stund upptäcka »men där är ju en katt som smyger fram«. Sådana detaljer hade man inte fått fram utan blixt.

Blixten var även nödvändig för att få bilderna att hänga ihop och för att Daniel inte skulle vara beroende av de faktiska ljusförhållandena. Han har genomgående i projektet jobbat med en ringblixt från Elinchrom tillsammans med ett Quadra-aggregat. Ibland fick han skruva upp effekten ordentligt för att alla detaljer skulle synas.

– Miljöerna är otroligt viktiga. De utgör en stor del i hela den här historiebeskrivningen, för att visa vilka speciella miljöer vi faktiskt hamnade i. Och när bilderna har samma utseende och hänger ihop på det här sättet, blir det lite roligt när man lägger tio bilder bredvid varandra.

Vilka kriterier hade du för att välja ut vilkahemmakontor du skulle fotografera?

– Jag ville hitta så många roliga arbetsplatser som möjligt, med roliga lösningar. I boken har jag i och för sig med några som sitter och jobbar vid köksbord, men jag ville undvika de som redan hade permanenta kontor hemma. Det roliga blir också kontrasten mellan yrket och privatlivet, som till exempel när en kyrkogårdsvaktmästare jobbar vid sitt köksbord eller när en administratör har sitt kontor i sin husbil.

Hur skulle du beskriva fotostilen i det här projektet?

– Stilen är extremt-rakt-på-fotografering. Jag minns när jag la ut några bilder på Instagram, att det var någon som skrev »vilken extrem Martin Parr-fotografering«. Någon annan skrev »det är lite Lars Tunbjörk över det här«, och det blir lätt så när man fotograferar med blixt rakt på. Det är väldigt symboliskt för deras sätt att fotografera. Men här krävdes det en blixt rakt på, annars hade jag inte fått effekten av att man ser alla saker. Det hade blivit pannkaka om jag hade kommit hem till någons källare och tänkt »jag måste ha något ljus här, hur ska jag göra nu?«. Det här projektet krävde verkligen sin blixt.

I rollen som frilansande fotograf gör Daniel många nyhetsjobb och porträttfotograferingar för olika dagstidningar och magasin. Han lägger även halva sin arbetstid på uppdraget att vara bildredaktör och fotograf på fotbollsmagasinet Offside, där de i sina reportage ofta följer olika personer som de försöker spendera så mycket tid som möjligt med.

– På Offside brukar vi säga att långsam journalistik är den bästa. Men med »Hemmakontor« blev det helt plötsligt snabb journalistik.

Daniel syftar på att han i projektet inte kunde stanna särskilt länge hos dem han fotograferade. Orsaken: coronaviruset.

– Det inser jag själv, att det inte låter så himla bra att jag varit hemma hos 60 personer under pandemin. Det var också en del fotograferingar som blev inställda för att personer var förkylda, och så hade min son covid och då kunde jag inte träffa någon. Det har varit lite problematiskt, och jag behövde ta hänsyn till alla regler.

Just dessa gjorde att han fick fotografera nästan tvärt­emot hur han i vanliga fall gör. Någon långsam journalistik var det inte fråga om.

– Jag kom hem till personen och så hejade vi på distans, ett par meter ifrån varandra. Vid deras arbetsplats höll jag mig fem meter därifrån, tog en bild och gjorde kanske fem minuters intervju och sen stack jag – eller så gjorde jag intervjun per telefon. Jag var inne hos personen i högst fem–tio minuter. Det var vad man skulle kunna kalla en distansfotografering.

Eftersom det inte handlade om porträtt där han skulle stå nära folk, gick det att genomföra fotograferingarna corona-anpassade.

Kanske aldrig återvänder

När pressfototävlingen Årets bild utsåg sina vinnare i våras, fanns Daniel med bland dem. Hans dokumentation av hemma­kontoren tog hem förstapriset i kategorin Årets vardagslivsreportage i Sverige. Daniel tror bland annat att bilderna gick hem hos juryn för att de stack ut.

– Att folk blir sjuka under en pandemi är den stora drastiska saken. I bildflödet syntes det också många sjukdomsreportage, och då skiljer det här projektet sig lite från mängden.

Men samtidigt tror han att det är bildernas igenkänningsfaktor som låg bakom förstapriset, eftersom hemmakontoren har varit vardag för så många den senaste tiden. Numera pratas det även om att vi kanske aldrig återvänder till hur det såg ut innan pandemin.

Reaktionerna som Daniel har mött på hemmajobbandet har sett olika ut bland dem han har fotograferat, även om de har varit överens om vissa saker.

– De flesta sa att de saknade sina kollegor och kände sig lite isolerade. Men nästan alla sa också att de fick väldigt mycket gjort när de jobbade hemma, de var mer effektiva.

Att hemmajobbandet är här för att stanna har Daniel också förstått utifrån sina intervjuer, men då kanske några dagar i veckan i kombination med att befinna sig på ett ordinarie kontor.

– Även om det här projektet var tänkt som en lite komisk grej från början, har jag nu insett att det även visar på en förändring i arbetslivet. Det var pandemin som blev startskottet på det.

Kommer du att göra en uppföljningpå det här projektet i framtiden?

– Det återstår att se. Jag har märkt en skillnad på bara det här ett och ett halvt åren som jag har fotograferat. Från början hade många väldigt kreativa arbetsplatser men på slutet när jag fick kontakt med folk sa de »jag satt tidigare där, men nu har jag skaffat skrivbord«. Så jag tror att de här kreativa platserna bara var under den här speciella tiden. Därför är jag tveksam till om det kommer bli en uppföljning med dem.

Det är inte lika bildmässigt längre?

– Nej, precis. Det här var något väldigt extremt under en kort period – för så många människor.