Lars Dareberg: Att ta det ett steg till

För mig handlar fotografi mycket om att ständigt försöka hitta de lite udda vinklarna. Försöka hitta något eget, att ta det ett steg till eller varför inte lämna lite åt läsaren med frågor som – vad är det som händer? Hur har fotografen gjort det här? Jag älskar när det inte blir för konkret eller när pressfotografin inte svarar på frågorna, utan bara ställer dem och överlåter svaren åt läsaren. Inom nyhetsfotografin, eller som här sportfotografin, kan ibland den fotografiska stillbilden i sig själv vara nyheten för mig – vinkeln ska åtminstone helst kännas ny. Inom bildjournalistiken jobbar vi alla hårt med att försöka visualisera nyheter på bästa sätt. Ibland blir det enkelt och för lätt och som vi säger – mall 1A. Den har du också sett flera gånger i tidningen, eller hur?

Hur som helst. Det var en ljummen sommarkväll under OS i Aten, 2004 så det är ett tag sedan. Carolina Klüft skulle tävla under sin andra dag och det var mer eller mindre givet att hon skulle ta sitt OS-guld. För oss fotografer fanns en vallgrav runt hela friidrottsarenan där vi kunde stå och fotografera. Det var trångt och jag kan bara gissa hur många miljoner det stod kamerautrustning och datorer för i det där »diket« runt hela arenan. På läktaren satt nästan 70 000 förväntansfulla åskådare och bevittnade de olika grenarna. Förväntningarna på Carolina vara stora och hon skulle minsann vinna det där guldet och snabbt få en svensk flagga och springa ärevarv och ta emot folkets jubel. Det visste vi. Hon tog segern med en historisk marginal och sprang ärevarv med den svenska flaggan och framför sig också ett hav med så kallade »pool-fotografer« som får vara på innerplanen under stora sportevenemang. De springer oftast med hela vägen så att inga andra får några vettiga bilder. Redan under Carolina Klüfts avslutande 800-meterslopp spanade jag runt på läktaren bland de 70 000 för att finna pappa Johnny Klüft, vilket jag också gjorde till sist. Jag ställde mig precis där jag hoppades han skulle komma ner och heja på sin dotter.

Där stod jag och såg Carolina springa runt och fotograferna trängdes och fotograferade. Något längre objektiv vältes där i tumultet för det vara inte bara »pool-fotograferna« som sprang runt utan även fotograferna i vallgraven försökte hänga på. Jag missar allt om inte min plan fungerar tänkte jag, men det kan också vara planen för en tidning att skicka en egen fotograf – att ta en chansning. När hon passerat mållinjen en andra gång och kommit en bit bort i kurvan närmade hon sig mig, det såg jag på den stora storbildskärmen och så hör jag pappa Johnnys röst.

»Du gjorde det!« och så sträckte han sig över vallgraven och både kramade och pussade sin dotter och flaggan som hon höll i föll snyggt ner på varsin sida av mig. Det var som att på några få exponeringar var det bara den nyblivne OS-medaljören, hennes pappa och så jag där nere. Det kändes tyst och lugnt och jag kände att jag hade den, och så sprang hon snabbt vidare. Och när flaggan försvann såg jag hundratalet fotografer som stod utanför »vårt« ögonblick. Jag tror jag har den och den kan de köra på en helsida, tänkte jag.

Så blev det också.

I vår artikel "Lars Dareberg är Kamera Bilds nya krönikör" kan du läsa mer om Lars Dareberg.