https://www.kamerabild.se/tester/kameror/test-nikon-d4s-ett-prestandamonster
543542
Kameror
Kamera & Bild testar

Test: Nikon D4s – ett prestandamonster

● BILDSPEL

Totalbetyg

Den två år gamla Nikon D4 har uppdaterats med en snabbare och bättre version – D4s. Kameran ser i det närmaste likadan ut, men har många små förbättringar som är både smarta, viktiga och tidsbesparande för den hårt arbetande sport- eller pressfotografen med höga prestandakrav.

Inledning

Det finns egentligen rätt få nya saker att titta på i utseendet hos Nikon D4s. De delar som är nya sitter mer inuti kameran, och uppenbarar sig i stället för fotografen vid användning. Därför är det också lätt att luras över att det inte har hänt så mycket sedan Nikon D4 – för det har det. Uppdateringarna är många och små, och för en fotograf som inte är helt invigd i sport- eller pressfotografens vardag kan dessa nyheter uppfattas som försiktiga. 

Sensorn är ny, men har fortfarande samma upplösning som Nikon D4, med 16,2 megapixel. Däremot har Nikon finslipat bildhanteringen, uppdaterat bildprocessorn och ger nu möjligheten att fotografera i upp till hela 409600 iso, där grundomfånget ligger mellan 100 och 25600 iso. Seriebildstagningen har ökat från 10 till 11 bilder per sekund med fungerande autofokus och ljusmätning, videofunktionerna har förbättrats, och många andra små saker som påverkar proffsanvändning har finslipats.

 

Små skillnader

Utseendet hos d4s känner vi direkt igen från förlagan D4. Endast små skillnader går att upptäcka, såsom en något mer utdragen överdel för greppet, ny struktur på vissa knappar och en något större gummiyta för ett förbättrat grepp. En minimal förbättring, men visst, det är något bättre.

Det som gör helheten är i stället små förbättringar på många plan. Kameran känns oerhört direkt, och reagerar alltid blixtsnabbt på det man vill att den ska göra. Den känns helt enkelt snabb att arbeta med, som den detaljen att af-on-knappen blivit något känsligare och lättare att trycka ned. Jag gillar förändringara.

Svårt att mäta är också den ökade bildhastigheten med fungerande autofokus och ljusmätning, som ökat från 10 till 11 bilder per sekund. Skillnaden är inte så stor, men ett steg framåt.

 

Autofokusen är grejen

Det stora klivet framåt är i stället de delar som har med autofokusen att göra. Ökad processorkraft ger upphov till snabbare analys av bilden, vilket ökar tillförlitligheten att allt ska bli rätt. Och faktum är att det stämmer med upplevelsen hos Nikon D4s.

Sportfotografering är något som kräver en hel del kraft hos kameran, av många skäl. Informationen från autofokusen ska bearbetas för att göra rätt beslut, och däremellan hinner objektet man vill fånga på bild förflytta sig. 

Nytt hos D4s är den gruppbaserade autofokusen, där man kan välja fyra autofokuspunkter som arbetar som ett område, vilket utökar storleken på enpunkts-autofokusen. När jag testade denna på exempelvis låg-flygande fåglar så blev det faktiskt lättare att hålla fokus då man har ett större område att låsa skärpan på. Den här funktionen är riktigt användbar, och man kan undra varför den inte funnits med redan tidigare.

 

Foto: Calle Rosenqvist
Med 11 bilder per sekund och följande autofokus kan du fånga händelsen på bild. 1/2000s, f/2,8, ISO 3200

 

Vid fotografering av exempelvis bandyspelare så vet jag sedan tidigare att det kan vara knepigt när spelare springer framför det man vill fotografera, byter riktning och så vidare. Här har alltid problemet varit att autofokusen aldrig hängt med tillräckligt snabbt, utan många gånger behövt »greppa om« fokus för att få till det. Faktiskt måste jag säga att Nikon D4s är bäst hittills på detta – jag kan använda fokusföljning med låsning på objektet och det följer exempel en spelare riktigt bra. Trots spelare framför, liknande spelare på samma avstånd – så verkar kameran klamra sig fast vid rätt objekt. Det är så här det ska fungera, och faktum är att det fungerar riktigt bra.

Även i svagt ljus och höga iso-tal gör sig kamerans prestanda till känna. Även om det varit riktigt mörkt ute så sätter kameran fokus snabbt och säkert, vilket också gör att du inte bara kan fotografera när det är riktigt mörkt – du kan få till skärpan i dina bilder utan att behöva använda manuell fokusering. Riktigt bra är också de nya möjligheterna till hantering av fokuspunkter vid rotering av kameran. Genom ett menyval kan man ändra så att kameran sparar den valda fokuspunkten efter orientering, vilket innebär att övre högre hörnets autofokuspunkt förblir denna punkt oavsett om fotograferar stående eller liggande bilder. Detta är detaljer som avgör hur bilden blir när tiden är knapp. 

Ungefär samma tänk hittar vi med möjligheten att återvända till ett sparat läge för fokuspunkt när knappen på multiväljaren trycks in. På så vis kan jag förbereda ett bildutsnitt på ett mål, fotografera någon helt annanstans med en autofokuspunkt i exempelvis mitten, medan när det är »målläge« så kan jag snabbt få autofokuspunkten att hoppa till vänster för att få fokuspunkten där i stället. Det här är typexemplet på proffsfunktioner som är små – men gör skillnad.

En annan detalj är också att man i D4s kan rensa inställningarna hos knapparna på de alternativ man inte använder, exempelvis gömma de fokuspunktslägen eller autofokuslägen du inte använder. På så vis kan man snabbt växla mellan två inställningar utan att vara rädd att det blir fel. Smart.

I stort är autofokusens prestanda en stor uppgradering från föregångaren D4, och det som bär den största skillnaden mellan de två kamerorna. De små extra förbättringarna är en naturlig utveckling som är riktad mot sport- och pressfotografens snabbhetskrav, och här tycker jag att Nikon har lyckats riktigt bra.

 

Fler finesser för snabbhet

Skillnaden mellan 10 och 11 bilder per sekund kanske inte är det viktigaste för användaren av Nikon D4s, men desto viktigare är möjligheten att snabbt kunna skyffla bilder i serie. Därför har Nikon fått en större buffert som nu rymmer 44 14-bitars nef-bilder. Med ett snabbt xqd-kort kan du ta långt över hundra bilder i råformat i serie. När vi testade med ett Sandisk Extreme Pro cf-kort på 90 mb/s kunde vi ta 52 bilder i 14-bitars råformat, och 200 bilder i jpeg med inställningen large/fine. Det senare ger 11 bilder per sekund i 16 – i upp till 18 sekunder, vilket är en rätt lång tid att kunna fånga ett händelseförlopp på i 16 megapixel. Helt klart glädjande för sportfotografen.

Här med wifi-tillbehöret WT-5.

 

Extra positivt är även att Nikon nu tagit sitt förstånd till fånga och faktiskt lyssnat på kritiken om att inte kunna spara bilden i råformat med lägre upplösning. Nu finns nämligen möjligheten att spara bilder i en mindre 12-bitars okomprimerad small-raw, vilket innebär snabbare, mindre bilder i nef-format med en lägre upplösning på 2464x1640 pixlar (4 megapixel) vars filer blir runt 13 megabyte stora. Det här är goda nyheter för den som snabbt måste få iväg bilder av högkvalitet till en redaktion, där man ändå behöver möjligheten att justera bilden på ett högkvalitativt vis i efterhand, exempelvis där man vill lyfta skuggor eller justera vitbalans.

Funktionen är väl värd att applådera för, för det är många proffsfotografer som kommer vilja ha denna funktion. Och visst, det fungerar verkligen bra, går snabbt och förenklar arbetsflödet för den som är ute efter snabbhet. Men det som verkligen förbryllar mig är varför man valt enbart denna storlek, även om den är en bra balans. Naturligt för en pressfotograf hade i stället varit att kunna välja bland flera upplösningar, både mindre och större, alternativt kunna generera både en fullstor bild och en riktigt liten – i råformat – samtidigt. Hur som helst så är funktionen vinnande.

 

Smarta genvägar

Nikon har också lurat in en massa genvägar i kameran, som ibland kan vara svåra att hitta om man inte vet om dessa. En av dessa är exempelvis att man kan byta primärt minneskortsfack med två knapptryckningar, finjustera vitbalansen i kvartssteg, justera monitorns vitbalans för ökat naturtroget resultat, spotmäta vitbalans i liveview-läge, men också i kamerans meny välja vad fn-knappen på objektiv med sådana knappar ska göra. 

En annan sak som däremot är både bra och viktig är den uppdaterade inställningen för bildvisning. För hur många gånger har du inte blivit förbannad när du snurrat på en massa hjul, tryckt på en massa knappar och försökt se bilden i 100 procent för att kolla skärpan? Har du gjort så många gånger så kan du nu bli nöjd med att du kan välja 50, 100 eller 200 procents visning av bilden när du trycker på multiväljarens mittknapp. Också detta snabbar upp arbetet för den ivrige pressfotografen som vill se bildskärpan på den tagna bilden. 

Och bläddrar du runt bland många bilder så kan du nu välja mellan att bläddra 10 eller 50 bilder åt gången genom att snurra det främre hjulet. Äntligen slut på hetssnurret.

Även här ser vi små, små ändringar och finesser som ökar möjligheterna till snabbare arbetsgång.

 

Förbättrad video

För videojournalister eller cinema-fantaster har Nikon nu också förbättrat kontrollen för användning av extern utrustning. Här märks det att man än en gång flörtar med video-segmentet genom att erbjuda en smart lösning för att kunna mata ut högupplöst full-hd-video i 60, 50, 25 eller 24 bilder per sekund i 4:2:2-format via hdmi-kabeln, mot exempelvis en extern inspelningskälla – samtidigt som man kan spela in på minneskortet eller koppla in två externa monitorer – samtidigt. 

Också bitraten för video har ökats till 42 megabit per sekund. Det här är riktigt bra för den som seriöst vill producera rörligt material, och kvaliteten också är hög, även vid omskalning till exempelvis dx-läget – något som hos D4 gav en något minskad skärpa.

Dessutom har Nikon ökat kontrollen över ljudet, med möjlighet att välja inspelningsfrekvens för tal, vilket ökar tydligheten – det blir faktiskt bättre om man vill ha just tydligare tal. Också volymen går att justera under inspelning.

 

Bildkvalitet

Bildkvalitetsmässigt har det inte hänt så mycket. Bilderna som Nikon D4s producerar är i klass med de vi hittar hos Nikon D4 när vi kollar in bilder i råformat gällande höga iso-värden eller det dynamiska omfånget. Däremot ser vi att jpeg-bilderna blir bättre, framförallt på högre iso-känsligheter, där antagligen bildprocessorn spelar större roll. Bilderna är renare, mindre brusiga gällande både generellt brus och färgbrus, och innehåller ändå detaljer och ser riktigt bra ut. Fotograferar du direkt till jpg så är detta absolut vinnande, eftersom bilderna ur kameran ser riktigt bra ut på exempelvis 25 600 iso. Också 51 200 är användbart. 

För riktiga blåljusfotografer kanske till och med en bild tagen i 409 600 iso kan vara värd att publicera, eller i varje fall bättre än ingen bild alls, om du frågar en bildredaktör.

 

Slutsats

Nikon har verkligen lyckats med nya D4s, och det är svårt att hitta något som är riktigt dåligt eller ogenomtänkt. Det är en riktigt bra kamera, en av de bästa i sin genre, och faktiskt den hittills snabbaste testade systemkameran för sitt syfte. Också de förbättrade bilderna på hög känslighet är riktigt bra, samt de förbättrade egenskaperna för den som arbetar med video. 

Konkurrenten Canon 1D X kändes något snabbare än exempelvis Nikon D4 när de mötte varandra i en duell, men nu är Nikon åter igen något snabbare med D4s när det gäller användning över lag. Anledningen till detta är främst den förbättrade autofokusen, men även de mindre detaljer som gör kamerans helhet till en snabbare upplevelse i krävande situationer.

Jag har fått många frågor om hur man ska tänka när det gäller uppgradering från tidigare kameror i proffsklassen. Har du exempelvis Nikon D4 så är det ändå en viss skillnad mellan kamerorna, men troligen inte värt att springa till butiken för att direkt uppgradera. Har du slitit ut den så är D4s det självklara valet att uppgradera till om du är sport- eller pressfotograf, i övrigt kanske du inte behöver alla funktioner.

Funderar du att uppgradera från D3s så är förbättringarna rätt påtagliga, och motivationen att gå direkt till D4s är stor.