Vi förklarar

Dåtidens drönare: Duvor i bildens tjänst

Drönare i all ära, men för hundra år sedan började en tysk apotekare använda sig av duvor för att få unika bilder från luften. Här är historien om hur duvorna klev in i fotohistorien.

Flygfoto är ingen ny företelse. Att fotografera från flygande föremål har fotografer gjort länge, den första bilden som togs från ett flygande föremål framkallades 1858 då fransmannen Gaspard-Félix Tournachon fotograferade Paris från ovan från korgen under en luftballong. Men hur gör man om man vill vara lite mer diskret? Ett flygplan eller en luftballong är ju föga välkamouflerade där de svävar fram ovan marken. I alla fall om de ska befinna sig på avstånd som gör fotograferande av marken möjlig. 

I dag skrivs det mycket om drönare, dessa fungerar i många fall väldigt bra för att syssla med flygfoto. De krävs bara en del tillstånd och pappershantering om man vill göra det professionellt. Men man har tagit bilder från obemannade »farkoster« redan för mer än hundra år sedan. Dock använde man sig av en helt annat teknik för att få de bilder man behövde. Nämligen luftens brevbärare, duvan. 

Tyckte idén lät omöjlig

1907 hade apotekaren Julius Neubronner lyckats tillverka tillräckligt många olika prototyper för att kunna ansöka om ett patent på en kamera som skulle fästas på en duva och med fördröjd utlösare kunna fotografera från luften. Duvor hade tidigare använts för att skicka meddelanden och Neubronner själv hade även använt dem för att transportera brådskande mediciner. Han hade dock funderat på om han inte kunde kombinera sitt intresse för brevduvor och sitt fotointresse. När han ansökte om sitt patent hade dock det tyska patentverket tyckt att idén lät omöjlig och avslog ansökan. De ansåg inte att en duva skulle kunna bära den vikt som krävdes för att idén skulle fungera. 

Neubronner gav dock inte upp och när han presenterat ett flertal bilder som tagits av hans duvor gick patentet igenom i december 1908. Kameran fästs på duvan med en sele. De olika träkonstruktionerna vägde mellan 30 och 75 gram beroende på vilken typ av kamera det var. I en kort skrift beskriver Neubronner fem olika kameramodeller, en panoramakamera, två kameror med dubbla objektiv, en kamera som kunde använda en filmrulle och därför kunde ta flera bilder, samt en modell som hade en bälg och därför gav en längre brännvidd (85mm) än de övriga. 

 

Julius Neubronner med en av sina duvor och duvkameror.

 

Kamerorna som Neubronner konstruerade fäste han på duvan, som tränats för att bära den extra vikten, och sedan åkte han iväg med duvan upp till 10 mil från där duvan bodde, släppte fågeln och lät den flyga hemåt. Duvorna flög oftast raka spåret hemåt, troligen för att de var sugna på att bli av med den extra vikten, på en höjd mellan 50 och 100 meter. Ett pneumatiskt system skötte fördröjningen av slutaren i kameran. Duvan fick också landa på en extra stor landningsplatta som var elastisk och hålet där den gick in i sitt lilla hus var extra stort, allt för att den skulle kunna landa smidigt med den extra vikten. 

Militärbruk

Neubronners idé var delvis framtagen för att kunna användas av militären. På den tiden när Neubronner började sin utveckling var flygturer svåra att åstadkomma på ett smidigt sätt och han tänkte att med hjälp av duvorna skulle man omärkbart kunna ta bilder av viktiga platser. 

Men tyvärr för Neubronners del så lyckades bröderna Wright med sin berömda flygtur 1903, och vidare utveckling av planen gjorde att när det var dags för duvorna att säljas in till försvaret så hade de redan flygplan som fungerade för ändamålet. Duvorna väckte dock ett visst intresse ändå, bland annat hos det Preussiska krigsministeriet, som dock krävde ett par demonstrationer för att övertygas. Det visade sig att duvorna inte brydde sig nämnvärt om explosioner, något som är fördelaktigt när de ska användas i krigssituationer. Duvorna fick tränas för att hitta tillbaka till ett flyttbart duvslag (buren de bor i) dit de flög efter utfört uppdrag. 

 

    Senaste kommentarerna