Strindberg och gåtfullheten

Hans formstarka porträtt i svartvitt har varit ett vinnande koncept i Grand Prix. I serien porträtt på tatuerade människor har Johan Strindberg visat upp en solid känsla för ljus och en säkerhet i hantverket.

Det svartvita analoga finliret lärde han sig på Fridhems folkhögskola för åtta år sedan. Men det var ingen match made in heaven från allra första början och han beskriver sig heller inte som någon direkt naturbegåvning.

–  Hur exponerar man egentligen? Men jag tror att jag plockade upp väldigt mycket av mitt uttryckssätt där, säger Johan Strindberg.

Hungern efter mer kunskap växte sig också allt starkare och några år efter de första stapplande stegen på Fridhems sökte sig Johan till Fotoskolan i Gamleby.

–  Där fick jag tid att finputsa min stil och jag fick tillgång till oändligt mycket teknisk kunskap, säger han.

Vilken stil han har är inte så viktigt för honom – det finns inget behov av att bli satt i ett fack och sen hållas där. Johan gillar fotografi och fascineras av livets många historier.

–  Mina bilder är fragment ur mitt liv och de illustrerar ofta min åtrå efter sådant jag fascineras av. Jag är den där fotografen som mest har kameran som en ursäkt för att få tränga mig på. Bilden är sällan viktigare än mötet. Mina bilder är dagböcker om mitt liv och min längtan efter det liv jag inte har.

Bilderna får gärna vara multidimensionella.

–  Det ska finnas något mer än bara bilden – känslan och ofta är det ljuset som gör känslan. Om någon annan ska ta till sig bilden behövs också någon slags gåtfullhet, tycker jag – så man kan fundera.

Porträtten på de tatuerade tog sin början på Gamleby. Den kommersiella inriktningen innebar mycket studioljus – egentligen väldigt långt ifrån Johans stil. Men på något sätt översatte han studioljuset till naturligt ljus när han skulle göra en skoluppgift mot kund. Han tog tillfället i akt och sökte upp några tatuerade människor som hade en studio Johan länge velat besöka. Trots en oerhörd rädsla för blod, nålar och allt sånt där.

–  Mitt besök blev någon form av terapi. Hur som helst blev jag fascinerad av dessa människor och kom att porträttera dem under något års tid. De var underbara människor, väldigt olika mig, men samtidigt inte. Jag dricker kaffe med dem än i dag, minst en gång i veckan.

Men tatueringar är väldigt sällan en del av hans motivvärld numera, kanske för att han ett tag blev som besatt av att fotografera tatuerade.

–  Nu vill jag nog aldrig någonsin fotografera en tatuerad människa igen. Men jag är fortfarande nyfiken på människor.

Vi sitter i en korridor på Stockholmsmässan och Johan har precis hyllats på Fotomässans stora scen som Årets fotograf i Grand Prix. Framför sig har han en pirra fullastad med priser från Canon och bredvid honom sitter Jessica Silversaga – Johans lagkompis i Tree-X som vann lagtävlingen i Grand Prix. I porträtten som förde Johan till Årets fotograf och laget till sin vinst, är känslan för det naturliga ljuset en ständigt förekommande ingrediens.

–  Du noterar där det är fint ljus och ser det som jag inte ser, säger Jessica Silversaga när Johan fortsätter prata om ljusets betydelse i sina bilder.

Johan är en periodare, jobbar stenhårt när han väl fotograferar och kör slut på sig.

–  Efter en sådan period kan jag bli så sjukt trött på bilder. När det känns som att man tar samma bilder vill man uppfinna sig själv –man vill hitta en nisch, men samtidigt vill man inte vara bara en grej. Grand Prix är en skön grej där jag får använda bilderna till något.

Johan är också med i bildbyrån Scanpix Creative tillsammans med bland andra Jessica Silversaga.

–  Det blir mer som en tratt för det som inte kommer att användas annars, säger Johan.

– Jag tror att vi fick vara med där för att vi tog annorlunda bilder med ett mer konstnärligt anslag. De sa att vi kanske inte skulle sälja mest och det gör vi inte, men utan Scanpix skulle nog många bilder ligga kvar orörda på hårddisken. Det är också trevligt att få betalt för mina mindre bra bilder, man får ju så sällan betalt för sina bra.

Dessutom har Scanpix gett honom möjligheten att vara med i coola grejer som till exempel en amerikansk nyutgåva av Bibeln med bara bilder.

Om porträtten till stor del är kontrollerade och statiska, är några av hans senare projekt desto mindre kontrollerade.

–  Jag har plåtat mycket med min lilla analoga Contax och då blir det mindre kontrollerat, säger Johan

Hur då?

–  Kompositionen, motiven, känslorna … allt blir mindre kontrollerat. Jag försöker hitta mer lekfulla uttryck. Mina porträtt kommer ur minuter av absolut koncentration och alla är väldigt medvetna om vad som sker – de här bilderna är raka motsatsen.

Han har också använt blixt och kört mer rakt på i klassisk snapshot-stil.

–  Det blir någonting helt annat, men ändå samma.

För även om bilderna är i en totalt avskärmad stil gentemot tatueringsporträtten, har de något av en strindbergsk gåtfullhet över sig.

–  Ögonblicksbilderna är en annan del av mig. Min vardag. Dagboksbilder, men pojkar skriver ju inte dagbok.

I de vardagliga ögonblicken jagar han de där bilderna som hyser en gåtfullhet eller känsla som ger något mer än bara motiv, men säger själv att det finns många faror.

– Jag tog en skitsnygg bild på en katt, men visste någonstans att det var Anders Petersens omslagsbild till French Kiss och det var det. Bilderna finns redan där ute …