Kamera & Bild testar
Test: Sony A500 och A550
Sony fyller upp det stora gapet mellan A380 och A700 med två nya modeller, A500 och A550 som ska konkurrera med Canon 50D och Nikon D90.
Om trillingarna A230, A330 och A380 tillhör kategorin familjekameror så kvalar tvillingarna A500 och A550 in som hobbykameror, även om gränserna är diffusa. Skillnaderna mellan de två modellgrupperna är ganska små. A500 och A550 är nämligen inte några helt nya modeller utan bygger på A330 och A380.
Designen är mycket lik men med ett kraftigare grepp (här är förklaringen till varför Sony gjorde greppet mindre när A300 och A350 blev A330 och A380).
På ovansidan har det tillkommit knappar för ISO, bildfrekvens, »D-Range« samt »MF Check LV« som är en funktion för att kolla skärpan med hjälp av skärmsökaren. Trots att Sony haft skärmsökare på tidigare modeller har det inte gått att kolla skärpan i förstorat läge eftersom Sony inte använt bildsensorn för att generera bilden till skärmen utan använt en videosensor som visat ungefär det som visas i den optiska sökaren. Med »MF check LV« används bildsensorn för att ge fokuskontroll. Med detta läge får man exakt samma utsnitt som i den slutliga bilden.
Anledningen till att Sony valt lösningen med en separat videosensor för att generera bilden till skärmen är för att kunna använda den optiska sökarens snabba autofokus. Ska man använda bildsensorn måste spegeln fällas upp och slutaren öppnas. Då kan inte den optiska autofokusen användas.
Det går inte att komma ifrån att det känns som om Sony lappar och lagar för att möta kritiken mot en grundkonstruktion som inte är helt modern.
Grunden i Sonys vägval är att kontrastavkännande autofokus är långsam, men Panasonic har bevisat att detta inte längre är någon sanning. Vid följande autofokus har dock den optiska autofokusen en fördel, men det jobbar nog flera kameratillverkare hårt med att lösa för att kunna göra spegellösa systemkameror.
Fler knappar
På baksidan har det också tillkommit knappar. Till vänster om sökaren finns en knapp märkt »Disp« som reglerar skärmvisningen. På A330/A380 finns denna funktion på den ringformade multifunktionsväljaren på baksidan. På A500/A550 används denna ring i stället för att välja autofokusknapp. På höger sida har det tillkommit en knapp för att automatiklås.
Den som fotograferat med A330 eller A380 känner sig genast hemma med A500 och A550. Den största skillnaden är att luckan för minneskort flyttat tillbaka till höger sida (sett från kamerans baksida) som på A300 och A350.
Det kraftigare greppet gör att kameran ligger betydligt bättre i handen och fungerar smidigare med tyngre objektiv. Det är enklare att komma åt den främre inmatningsratten. Att det finns fler direktknappar gör också hanteringen snabbare för hobbyfotografen som antagligen oftare ändrar inställningar än familjefotografen.
Kamerahuset känns inte lika plastigt som hos den billigare trion med det är långt kvar till den proffsiga känslan hos Canon Eos 50D som ligger någon tusenlapp högre i pris.
Nikon D90 ligger närmare i pris och där är skillnaden i kvalitetskänsla mindre. Sonykamerorna ligger något bättre i handen men känns inte riktigt lika rejäla som Nikon D90. Man ska dock komma ihåg att känsla av kvalitet inte är samma sak som verklig kvalitet. Hur bra kameran håller för olika påfrestningar är svårt att sia om. Några tätningar mot damm och väta som Canon Eos 50D har finns inte.
Sju bilder per sekund
För att konkurrera med en kamera som Canon Eos 50D har Sony lagt in möjligheten att fotografera sju bilder per sekund med A550. 50D klarar 6,3. Men det finns ett stort MEN. A550 klarar bara sju bilder per sekund med låst autofokus och inte med följande. Det är en stor begränsning eftersom de flesta actionsituationer består av personer, djur eller fordon som rör sig mot eller från fotografen.
Ytterligare skillnader mellan A550 och A500 är att den senare har lägre upplösning på skärmen, 920 000 bildpunkter i A550 mot 230 000 i A500. Även färgen på kameran skiljer där A550 har en silverfärgad toppkåpa och A500 är helt svart.
Sensorn i A500 är bekant från A350 och A380, en CMOS-sensor på 14,2 megapixel. Sony har jobbat en del sedan A380 och nu ger sensorn tydligt högre bildkvalitet. I A500 sitter en nyutvecklad CMOS-sensor på 12,3 megapixel med liknande bildkvalitet men med aningen lägre upplösning.
Ett måste i den här prisklassen är möjligheten att skruva på ett batteripack med vertikalgrepp. Vi har inte haft möjlighet att testa det, men av bilderna att döma har det lika rejält grepp som Sonys batterigrepp brukar ha.
Snabbt HDR-läge
Sedan A100 har Sonys systemkameror haft en funktion för att bättre utnyttja det dynamiska omfånget i bildfilerna. Funktionen ljusar upp skuggorna och kallas D-R, vilket står för »dynamic range«. I A500 och A550 har funktionen fått fem lägen förutom ett automatisk läge.
De kraftigaste lägena gör omfattande justeringar av bilden och är inte lämpliga att alltid ha inställda. Eftersom de lyfter upp skuggorna rejält kan de mörkare partierna bli tämligen brusiga och kontrasten i mellantonerna blir låg. Det är alltså motiv med djupa skuggor och hög kontrast som är lämpligast.
Alla motiv med hög kontrast är däremot inte lämpliga för denna teknik. Den minskade kontrasten i mellantonerna gör att färgerna tappar sin klarhet och upplevs som mer grå. Det avgörande blir om färgåtergivningen eller skuggåtergivningen ska prioriteras.
Helt nytt i A500 och A550 är ett HDR-läge (High Dynamic Range) där två exponeringar med olika exponeringsvärden tas och slås samman för att öka det dynamiska omfånget. Pentax K-7 och K-x har en liknande funktion men tar tre bilder.
Den stora skillnaden mellan Sonys lösning och Pentax är att man måste använda stativ med Pentax för att det är så lång tid mellan den första och den sista bilden. Med Sony går det cirka 1/15s mellan de två bilderna och det är möjligt att fotografera handhållet om man håller stilla.
Att A500 och A550 bara tar två bilder gör att de inte klarar att hämta upp lika mycket detaljer i högdagrarna som Pentax. Det syns tydligt en dag med många små moln på himlen.
Fördelen med HDR-funktionen jämfört med D-R-funktionen är att skuggorna inte behöver lyftas lika mycket och därmed ökar inte bruset i de mörka partierna av bilden.
Bättre brushantering
Sony har tydligt tagit till sig av kritiken mot deras bild-kvalitet vid högre ISO. Deras brusreducering har varit kraftigt detaljförstörande vilket innebär att bruset suddats ut och bilderna sett bra ut i små utskrifter men tappat mycket i verklig upplösning och upplevts något oskarpa vid större utskrifter. Brusreduceringen har gått in redan innan råfilsdatan skapats men gått att stänga av på senare modeller.
Vi har jämfört råfiler utan brusreducering tagna med A380 med filer från A550 och kan se att det är inte bara brusreduceringen som blivit bättre. Sony har gjort mer omfattande förändringar, troligen i hårdvaran, vilket kan förklara att svaret på kritiken kommer först nu.
Slutsats
Det är glädjande att Sony tagit tag i kritiken mot deras brushantering och nu ger en bildkvalitet som ligger i klass med Canon, Nikon och Pentax K-x. Den nya HDR-funktionen är praktisk men hade gärna fått kompletteras med ett läge med tre exponeringar som också bättrade på högdagrarna.
Trots förbättringarna känns det inte som att Sony når riktigt ända fram i ambitionen att göra en kompetent kamera för hobbyfotografer. Skärmsökarlösningen är omständlig och skärmen borde gå att vinkla i sidled och inte bara upp och ner. Läget med sju bilder per sekund känns lite desperat för att få häftiga specifikationer och kan kanske lura en del, men i vissa fall kan det vara till nytta med snabba bildserier med låst skärpa.
Mest bidragande till att ge känslan av att kameran inte är helt modern är avsaknaden av filmfunktion. Det är lite märkligt att ett företag som Sony inte erbjuder filmning i sina systemkameror.
Priset är inte jättehögt och troligen kommer Sony sin vana trogen att sänka priserna efter en tid. Då blir kameran prisvärd.
