Krönika

Calle Rosenqvist: När bitarna blir allt tydligare

Under 90-talet var det en explosionsartad utveckling av datorer, tv-spel, grafik, teknik och internet. Allt började bakas samman, och det som inte var uppkopplat började bli det, de teknikgrejer som hade inbyggda minnesenheter utvecklades och blev större.

Här minns jag särskilt när jag »uppgraderade« från datorn MSX SVI-728 med, i dagens mått, rätt medioker grafik och heller inte speciellt bra ljud. Multimedia var i sin vagga och skulle man göra allt mer avancerad bildbehandling under slutet på 80-talet så krävdes en hel del av datorn, om man ens hade något program för hanteringen, som privatperson.Handdragen skanner som ger en bild i svartvitt med hyfsat medioker upplösning – men den var ändå där inne i datorn – säger ju allt. Liksom 3,5-tums-disketterna i Kodak-kameran. Hade man tur var den läsbar när man väl skulle föra över de 1,44 megabyten till datorn.

Så när steget in i 90-talet kom så började ytor 2D bli mer objekt i 3D och dessutom ljudet bättre. Jag minns när 8 bitar i TV-spel blev 16 bitar, då främst Megadrive för min del – och jag imponerades stort över de digitaliserade bilderna på Ayrton Senna i Super Monaco GP.

Och även den häftiga grafiken över golfbanorna i spelet Links på PC. Och så 16-bitars ljudkort på det. Multimedia i sin startgrop, alltså.

Här minns jag särskilt när jag »uppgraderade« från datorn MSX SVI-728 med, i dagens mått, rätt medioker grafik och heller inte speciellt bra ljud. Multimedia var i sin vagga och skulle man göra allt mer avancerad bildbehandling under slutet på 80-talet så krävdes en hel del av datorn, om man ens hade något program för hanteringen, som privatperson.Handdragen skanner som ger en bild i svartvitt med hyfsat medioker upplösning – men den var ändå där inne i datorn – säger ju allt. Liksom 3,5-tums-disketterna i Kodak-kameran. Hade man tur var den läsbar när man väl skulle föra över de 1,44 megabyten till datorn.

Bild i 16-bitarsgrafik. Wow!

Så när steget in i 90-talet kom så började ytor 2D bli mer objekt i 3D och dessutom ljudet bättre. Jag minns när 8 bitar i TV-spel blev 16 bitar, då främst Megadrive för min del – och jag imponerades stort över de digitaliserade bilderna på Ayrton Senna i Super Monaco GP.

Och även den häftiga grafiken över golfbanorna i spelet Links på PC. Och så 16-bitars ljudkort på det. Multimedia i sin startgrop, alltså.

Det riktiga startskottet för mer avancerad teknik var Mega CD som var tillägget för CD-skivans möjligheter till Megadrive med mer lagringsutrymme – och då möjlighet till längre digitaliserade videoklipp och riktigt inspelad ljud i CD-kvalitet, men även CD-ROM-läsare till PC. Och sedan även en CD-brännare. Som blev DVD-brännare. Och vidare till Blueray. Optisk lagring när den var som bäst.

Vi tar det för givet idag. En kamera i mobiltelefonen, med en terabyte i lagringsutrymme, till skillnad från de 64 kilobyte man satt och spelade med på MSX. Två bitar färg i svart och vitt blev plötsligt 8 olika färger, sedan 16. Sedan kom skärmar och grafikkort med 16,8 miljoner färger i 24-bitars färg – tre kanaler med 8 bitar vardera – en otrolig skillnad mot tidigare kritritade färghantering.

I dag snackar vi miljarder färger. 1024 färger per kanal, i tre kanaler för RGB. 1,07 miljarder. Men det slutar ju inte ens där. Alla bitar förbättras, på alla håll och kanter. Förutom lagringen och färgerna har vi även upplösningen, där bitarna även blir mindre. Tänk om jag som litet barn, framför den där datorn, ens kunde ana hur häftig skillnaden skulle bli mellan de enkla storpixlade spelen då, och de extrema projekt till dator- och TV-spel nu, som utgör en mångmiljardindustri. Och det häftigaste är att även nu hänger allt samman – användandet av kameror som registrerar karaktärer i 3D-miljöer som sedan sätts samman i datorn. Renderingar och världar som helt enkelt är just »out of this world«. Och så en ljudkvalitet i flerkanaligt Atmos-ljud från alla håll och kanter – och då har vi inte ens berört interaktiviteten.

Spelmotorn Unreal Engine 5 i speldemot "The Matwix Awakens" på Playstation 5.

Ta Ikea exempelvis, där man tidigare fotograferat alla prylar till sin katalog, men idag digitaliseras och renderas på annat vis. Det går inte ens att se skillnad på en renderad bild eller verklighet, den är helt enkelt för realistisk. Alla våra sinnen blir lurade och vår omformade omvärld omfamnar oss helt. Men vad ska vi göra med alla dessa upplevelser? Vad ska vi göra med denna Matrix-liknande känsla? Just nu talas det om det digitala omniversat »Omniverse«, där olika plattformar tävlar för att hitta snabbaste vägen framåt. Facebook (förlåt: »Meta«) har sitt »Metaverse« och har dessutom bytt namn för att visa hur hängiven man är den ny tekniken.

Nu börjar alltså en helt ny era, där sedan 90-talet långt utvecklad teknik från olika håll, startas om än en gång från sin linda och plötsligt går att likställa vid möjligheterna som CD-skivan gav då, fast i moderna mått mätt. De olika bitarna från olika håll smälter än en gång samman och bildar en allt tydligare bild om framtiden.

Nu finns kameror som har helt otrolig kapacitet, beräkningskraft och bildkvalitet. Optik som håller världsklass. Och det som slår mig är vårt behov att hela tiden logga det som händer i omvärlden, spara det och sprida det. Informationsflödet av alla bilder är även det delar av bitar, som sätts samman till en helhet när det når vår näthinna.

Men det är i nästa steg som den verkliga magin sker. Oavsett bitdjup.

Detta är en PLUS-artikel. Som plusmedlem får du:

  • Omedelbar & obegränsad tillgång till denna och alla artiklar
  • Fördjupande reportage, fotoskolor, guider & mycket mer
  • Inbjudningar till VIP-event
  • Exklusiva erbjudanden från våra samarbetspartners

Prenumerera

Välj period och betalning. Köp med engångsköp eller välj en prenumeration så debiteras du inför varje ny period. Avsluta när du vill.

Ett år för bara 449 kr

Prenumerera

Engångsbetalning: Betala snabbt och enkelt för direkt tillgång till denna artikel