Skola

Fotohistoria: Fotografins kvinnor – en bortglömd yrkesgrupp

I dagsljusateljén på Regeringsgatan 6 i Stockholm svarade Rosalie Sjöman för en stor produktion av de omåttligt populära visitkorten, albuminkopior som monterades på styv kartong i formatet 6x9 centimeter. Den nya bildtypen användes också i marknadsföringen. Här angavs namn och adress och under senare årtionden tillkom filialateljéer, telefon och utmärkelser i form av medaljer och diplom. Foto: Rosalie Sjöman

Fotograf Rosalie Sjöman etablerade sig i Stockholm i början på 1860-talet. Tillsammans med bland annat Bertha Valerius, Selma Jacobsson och Carolina von Knorring blev hon en av stadens mer framträdande fotografer. Hon var tekniskt skicklig och även en framgångsrik affärskvinna med upp till ett tiotal anställda i sin ateljé. En specialitet var kolorerade fotografier i stort format, här ett exempel från 1880-talet. Avancerad retusch och handkolorering utfördes av särskilda medarbetare på större ateljéer, i de flesta fall kvinnor. Foto: Emma Fredriksson / Tekniska museet

Tidstypiskt visitkort från Karlstad 1906. Fotografen Anna Ollson började som lärling 1864 och var verksam i egen ateljé från 1871. Under sitt drygt 50 år långa yrkesliv registrerade hon 28 829 tagningar i ateljéns liggare. En stor del ingår numera i Värmlands museums bildsamling. Hittills är omkring 250 fotografer kända för att ha varit verksamma i Värmland. Av dessa var ett hundratal kvinnliga fotografer med ett okänt antal kvinnor som medarbetare. Foto: Anna Ollson

Fotograf Hanna Karlsson med sin assistent Astrid Carlie i början av 1900-talet. Ännu fylldes ateljéerna med målade fonder och rekvisita av olika slag. Några år senare började de överlastade scenerierna u2013 hämtade från teaterns värld u2013 slopas och bilderna präglades av större enkelhet. Fröken Carlie kom från Lund och hade sökt en lärlingsplats i Ronneby. Eftersom hon stammade ansåg hennes far att fotograf var ett lämpligt yrkesval i stället för lärare som hon själv önskade. Efter avslutad lärlingstid öppnade hon senare en egen rörelse i Ronneby. Både Hanna Karlsson och hennes bror Karl E. Andersson i Karlskrona var fotografer och syskonen förblev verksamma under flera årtionden. Foto: Anna Jönsson

Fotoateljén på Ronneby Brunn i Blekinge är ett tidstypiskt exempel på en fotofilial åren runt sekelskiftet 1900. Fotograf Hanna Karlsson drev verksamheten med hjälp av tre kvinnliga medarbetare. Byggnaden var indelad i flera avdelningar och anpassad till arbete i dagsljus utan tillgång till elektricitet. Längst till vänster den glasade ateljén med tak- och väggfönster och till höger en utskjutande lokal för kopiering och efterarbete. Denna form av ateljébyggnad förekom på landets mindre orter och skiljde sig från de större städernas ateljéer. Där placerades de i fastigheternas vindsvåningar för att få ett så förmånligt ljusinsläpp som möjligt. Foto: Hanna Karlsson

Fröken Carlie iakttar en av sina arbetskamrater när hon arbetar med negativretusch. Via en spegel reflekterades dagsljuset upp mot negativet i den täckta huven. Assistenten vid bordet intill retuscherar färdiga papperskopior. Foto: Hanna Karlsson

Fotograf Karlsson med assistenten Anna Jönsson i det inre av ateljén. Bakom dem skymtar exempel på olika typer av fotografier som var vanliga åren runt 1900. Liksom många andra av fotografins kvinnor gifte sig inte Hanna Karlsson eller assistenten Astrid Carlie. De kunde försörja sig själva och behöll därmed sin självständighet. De umgicks gärna med andra självförsörjande kvinnor, exempelvis inom post- och televäsendet, sjukvården och skolans värld. Foto: Astrid Carlie

Makarna Hildur och Thorvald Gehrman är ett av många exempel på familjekopplingar i branschen. De var verksamma som fotografer i Hedemora under drygt fyra årtionden. Här granskar de en exponerad torrplåt vid arbetsbänken. År 1900 hade Hildur börjat som fotografibiträde i den blivande makens tidigare ateljé i Uppsala. Hon var då 22 år gammal, blev väl insatt i ateljéns göromål och avancerade till fotograf. De u2013 liksom många andra fotografer vid denna tid u2013 både bodde och arbetade i samma fastighet. År 1910 kompletterades ateljén med ett fotografiskt magasin. Foto: Hildur/Thorvald Gehrman

Bilden av gruvarbetare i Falu koppargruva togs 1899 av Märtha Bohman. Hon var en av de kvinnliga fotografer som, utöver traditionella ateljébilder, bidrog till Svenska Turistföreningens omfattande fotografisamling. Märtha Bohman öppnade sin ateljé i Falun 1898 och drev även ett par fotofilialer. Hon var verksam fram till giftermålet 1909 då makarna flyttade från staden. Rörelsen övertogs av fotograf Lissy Sjöström från Gävle som u2013 under namnet Märtha Bohmans Eftr. u2013 fortsatte verksamheten några år. Foto: Märtha Bohman

Allt sedan 1860-talet har kvinnliga fotografer tagit del i utvecklingen av den svenska fotonäringen. Under slutet av århundradet och en bit in på det nya seklet dominerade de branschen på många orter. De var verksamma som ateljéägare, fotografer, assistenter, retuschöser och biträden. Trots det hade de länge en undanskymd plats i den svenska fotohistorien. I dag är situationen annorlunda. Intresset för deras livsöden ökar och allt fler kvinnliga fotografer lyfts fram.

Björn Axel

Publicerad 28 sep 2019 kl 10.02

Sommaren 1839 presenterade monsieur Daguerre sin fotografiska metod i Paris. Den så kallade daguerreotypin förbluffade samtiden och fick ett omedelbart genomslag. Samtidigt trädde världens första kvinnliga fotograf fram, hustrun till Daguerres kompanjon Giroux. Hon blev en av de första yrkesfotograferna.

Björn Axel Johansson & Tekniska museet

Fotohistoriker Björn Axel Johansson står bakom texterna till Kamera & Bilds artikelserie, där vi fördjupar oss i fotohistoria med hjälp av Tekniska museet.  

Björn Axel Johansson har tidigare bland annat publicerat »De första fotograferna« (Historiska Media, 2005), »Stora boken om familjebilder« (Historiska Media, 2010) och »Resan till Egypten/Drottning Victorias fotografiska liv« (Atlantis, 2012). Han har varit verksam som fotohistorisk rådgivare vid bland annat Bernadottebiblioteket på Stockholms slott, hos fotograf Lennart Nilsson och är numera knuten till Tekniska museet.

Materialet till den här artikelserien baseras på Tekniska museets bok »Att se världen / Svensk fotografi under 175 år« (2017), till vilken Björn Axel Johansson är författare. Boken finns att köpa i Tekniska museets webbshop, på tekniskamuseet.se.

Madame Giroux använde den komplicerade fotoutrustning som hennes make tillverkade på uppdrag av Daguerre. Hon tog bilder som i form av varuprover följde med de utrustningar som såldes. Extremt långa exponeringstider – ibland upp mot en halv timme – begränsade valet av motiv. Stilleben och stadsvyer med folktomma gator var därför det vanliga.

Men porträtt blev snart fotografins ekonomiska ryggrad. I Sverige gick dock utvecklingen långsamt. Utöver några fasta porträttateljéer i Stockholm blev resande daguerreotypister det normala. Både svenska och tyska fotografer turnerade i landet, män som färdades från stad till stad där de under några veckor satte upp provisoriska ateljéer. Porträtten såldes till höga priser och kundkretsen begränsades till samhällets övre skikt.

Kvinnliga fotografer lyste dock med sin frånvaro under fotografins första årtionde. Ett av få undantag var Britta Sofia Hesselius i Karlstad. Från 1845 drev hon en privatskola och undervisade själv i bland annat teckning och måleri. Mamsell Hesselius var också en ivrig daguerreotypist och möjligen lärde hon också ut fotokonsten till sina elever. I så fall blev hon en av de första svenskar som i organiserad form undervisade i fotografi.

Visitkorten populära

På 1850-talet fick den svenska fotonäringen en fastare struktur. Utöver ett ökande antal ateljéer i storstäderna – där också en handfull kvinnor var verksamma – etablerades nu porträttateljéer även i medelstora städer. Fortfarande användes daguerreotypin men i mitten av årtiondet förändrades situationen då en ny fotografisk teknik introducerades. Den så kallade våtplåten, baserad på kollodium, innebar ett fototekniskt genombrott.

En ny bildtyp, visitkorten, blev snabbt mycket populär och blev den affärsmässiga grunden för rikets porträttateljéer. Antalet ateljéer ökade dramatiskt. I slutet av 1850-talet fanns exempelvis ett halvt dussin ateljéer i Stockholm och under 1860-talet tiodubblades antalet. Även i landets övriga städer skedde nyetableringar.

Under den här perioden trädde allt fler kvinnor fram på den fotografiska scenen. Deras möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden hade stärkts. Äldre tiders hårda regleringar av näringslivet – som hade stängt ute kvinnorna – började moderniseras. Exempelvis tillät 1864-års näringsfrihetsförordning gifta kvinnor att ägna sig åt hantverk och handel, dock enbart om maken lämnade sitt tillstånd. År 1874 fick så kvinnor en begränsad rätt att själva förfoga över sin inkomst.

Inom borgerskapet började ensamstående och yngre kvinnor söka sig ut på arbetsmarknaden. De ville bli självförsörjande. Fotografin framstod som en möjlighet. Det var en ny näring som inte belastades av gångna tiders skråväsende och som ännu i början på 1860-talet var outvecklad och hade goda framtidsutsikter. Yrket var inte heller alltför fysiskt ansträngande, hade en artistisk prägel och accepterades inom borgerliga kretsar.

En fotograf – flera ateljéer

Fotokonsten hade från början varit förbehållen samhällets övre skikt. På 1860-talet demokratiserades fotografin och spreds i städernas växande medelklass. Det breddade kundunderlaget resulterade i fler fotoateljéer och i allt större utsträckning svarade kvinnor för dessa rörelser. Snart syntes dock en överetablering i branschen, särskilt i de större städerna.

Men i skuggan av den framväxande industrialismen hade tidigare obetydliga orter på landsbygden vuxit sig större. Bland annat mekaniska verkstäder, järnverk, trä- och möbelfabriker blev drivkrafter i dessa samhällen. Det innebar nya marknader för fotografin och på 1870-talet uppfördes här enklare fotofilialer som betjänade både orten och trakterna runt omkring.

Ateljéerna ägdes av fotografer i närliggande städer – ofta kvinnor – och de höll öppet på speciella tider under vissa perioder. Det förekom att en fotograf hade både två och tre ateljéfilialer. Resor till och från filialerna underlättades av att järnvägsnäten gradvis byggdes ut och kom att omfatta stora delar av riket.

Vid den här tiden skedde ytterligare ett teknikskifte. Våtplåten började ersättas av fabrikstillverkade och lagringsbara torrplåtar som kunde köpas direkt från rikets fotogrossister. Fotograferna och deras assistenter behövde inte längre själva svara för det dagliga arbetet med att preparera negativ och fotopapper. Det innebar en stor frihet för fotografen och nya arbetsrutiner infördes.

Enbart kvinnor i personalen

Över hela landet drev allt fler kvinnor fotografiska ateljéer. En del etablerade nya ateljéer medan andra övertog existerande rörelser. Det fanns ibland en familjekoppling – döttrar, syskon eller makar ansvarade för verksamheten – medan andra kvinnor kom in i yrket genom att ta anställning som assistenter, biträden och retuschöser i äldre firmor. Slutligen var de fullärda och kunde skaffa en egen ateljé.

Kvinnliga fotografer och ateljéägare anställde i sin tur ofta kvinnor. Det finns många exempel på ateljéer där personalen enbart bestod av kvinnor och det kunde handla om ett stort antal medarbetare. Rikets största ateljéer hade upp mot ett tiotal anställda.

Under senare delen av 1800-talet och en bit in på det nya seklet var också rörligheten stor inom fotografkåren. Yngre och ogifta kvinnor flyttade runt i landet för att som assistenter och biträden förkovra sig i yrket medan etablerade kvinnliga fotografer sökte sig till nya städer i hopp om bättre framtidsutsikter. Branschen var känslig för överetableringar och lågkonjunkturer och under vissa perioder utsattes näringen för svåra prövningar. Särskilt första världskriget, med åtföljande dyrtider och stor arbetslöshet, innebar stora påfrestningar.

Nytt skede i fotobranschen

I dag vet ingen med säkerhet hur många kvinnliga – och inte heller manliga – fotografer som varit verksamma i Sverige. Den svenska fotohistorien är ännu inte skriven. Men de efterforskningar som gjorts under de senaste årtiondena – bland annat i Dalarna, Värmland, Blekinge, Norrbotten, Västerbotten, Östergötland, Skåne, Göteborg – tyder på att mellan trettio och fyrtio procent av fotograferna kan ha varit kvinnor från 1860-talet och drygt femtio år framöver. Om även ateljéernas många kvinnliga medarbetare räknas in var andelen kvinnor inom den fotografiska yrkeskåren ännu högre.

Antalet ateljéfotografer började dock minska efter andra världskriget. Fotobranschen gick då in i ett nytt skede. Traditionellt hade fotografi varit liktydigt med ateljéfotografi men under 1900-talets senare hälft blev förhållandena annorlunda. Amatörfotografi, färgbilder, centrala fotolaboratorier, fotokedjor och specialiseringen inom yrkeskåren förändrade den fotografiska världen.

Numera talas det om den analoga och den digitala perioden. Åren kring millennieskiftet år 2000 blev både en brytpunkt och digital startpunkt för en utveckling där fotografens kön saknar betydelse.

Fotografins tekniksprång

På 1800-talet utvecklades de grundläggande fotografiska metoder som gällde fram till den digitala revolutionen vid millennieskiftet 2000. Under övergångsfaserna användes metoderna ofta parallellt:

Daguerreotypi: Världens första kommersiellt gångbara fotografiska teknik. Presenterades av monsieur Daguerre i Paris 1839. Baserades på kopparplåt och en ljuskänslig hinna silversalter. En dyr och komplicerad teknik. Bilden var ett unikum och kunde bara med svårighet mångfaldigas. Användes allmänt under 1840-talet och en stor del av 1850-talet.

Kalotypi: Konkurrerande metod lanserad av engelsmannen Talbot 1839. Byggde på principen negativ-positiv bild. Både negativet och kopian framställdes på papper. Fick inte någon större användning i Sverige av bland annat patentskäl.

Våtplåt: Grundades på kollodium, en klibbig substans som fäste på olika underlag: glas, bleckplåt, läder, textil. Gav upphov till billiga tekniker som ambro- och ferrotypi. Viktigast blev dock bruket av glasnegativ. De fick en hinna av kollodium och silversalter. Måste exponeras i vått tillstånd och krävde omedelbar tillgång till mörkrum. Glasnegativet användes för att ta fram ett valfritt antal kopior på papper och blev bland annat bas för de så kallade visitkorten. Nyttjades i Sverige från mitten på 1850-talet och några årtionden framåt.

Torrplåt: Våtplåtens efterträdare. Fabrikstillverkad torrplåt kunde lagras både före och efter exponering. Befriade fotografen från kravet att ha tillgång till mörkrum i samband med exponering. Allmänt bruk på 1880-talet. Användes av ateljéfotografer ända in på 1960-talet, bland annat för seriefoto av typen Polyfoto.

Rullfilm: Baserad på böjliga celluloidremsor. Användes på 1890-talet av framför allt amatörer. Lanserades vid sekelskiftet 1900 tillsammans med billiga kameror för familjefotografer. Trängde så småningom ut torrplåten, bland annat i form av bladfilm. Även en grund för nya format för småbilds- och mellanformatskameror på 1920- och 1930-talen. Också bas för färgdiapositiv på 1930-talet. Förbättrade och utvecklade typer av rullfilm blev standard under resten av 1900-talet och används ännu i dag.