Krönika

Anders Wånell: Vad är vitt?

”När jag sitter och tittar på min vita datorskärm har jag börjat fundera över vad som är vitt”, berättar Anders Wånell kring sina reflektioner om färg och vitbalans.

Publicerad

När jag sitter och tittar på min vita datorskärm har jag börjat fundera över vad som är vitt. De flesta reflekterar förhoppningsvis inte alltför mycket över ifall skärmens vita färg snarare är blå än vit. Det är inte mer störande än man gör det till, det är som det är och inte mycket att göra något åt.

Kan man tro. Men det är klart att vitheten går att ändra. Det finns allehanda mer eller mindre praktiska sätt, så som med det mesta i en dator. Jag har fixat så jag kan justera i små steg för att hitta den inställning som gör skärmen så vit som möjligt.

Om jag sitter i ett rum som inte påverkas nämnvärt av dagsljus är det hela inte särskilt spännande. Då är det en engångsinställning. Om istället dagsljuset styr omgivningsljuset blir det hela betydligt roligare (ja, jag är lättroad). Går jag då loss för fullt får jag justera så fort solen går i moln. Vid skymning kan jag roa mig med att stegvis ändra till ett allt kallare värde. När det sedan mörknat ute blir det att gå tillbaka till en varm inställning som matchar rummets belysning.

När jag sitter och tittar på min vita datorskärm har jag börjat fundera över vad som är vitt. De flesta reflekterar förhoppningsvis inte alltför mycket över ifall skärmens vita färg snarare är blå än vit. Det är inte mer störande än man gör det till, det är som det är och inte mycket att göra något åt.

Kan man tro. Men det är klart att vitheten går att ändra. Det finns allehanda mer eller mindre praktiska sätt, så som med det mesta i en dator. Jag har fixat så jag kan justera i små steg för att hitta den inställning som gör skärmen så vit som möjligt.

Om jag sitter i ett rum som inte påverkas nämnvärt av dagsljus är det hela inte särskilt spännande. Då är det en engångsinställning. Om istället dagsljuset styr omgivningsljuset blir det hela betydligt roligare (ja, jag är lättroad). Går jag då loss för fullt får jag justera så fort solen går i moln. Vid skymning kan jag roa mig med att stegvis ändra till ett allt kallare värde. När det sedan mörknat ute blir det att gå tillbaka till en varm inställning som matchar rummets belysning.

Hur hjärnan uppfattar omgivningsljus lär inte kunna vara någon exakt vetenskap. Vid till exempel blandljus borde det variera beroende på vad man koncentrerar sig på. Dessutom styrs omgivningsljuset av den målarfärg som dominerar i rummet. Är det en varmvit färg, en neutral vit (typ kakel) eller är det blått som ett vanligt vitt papper (torde vara sällsynt). Ett mindre välfungerande färgseende lär såklart också spela in. Jag som är rödgrönt färgsvag ser mindre kontrast i röda nyanser. För mig är därmed vithet bara en fråga om blå nyanser. Om vi inte tar det till extremer som skenet från ett stearinljus.

Du kanske känner till funktionen som dykt upp de senaste åren som kallas nattläge. Någon har hittat på att en vithet liknande dagsljus skulle få kroppen att inte vilja sova. Rent nonsens skulle jag säga. Vill man sova så blundar man och då ser man vare sig ljus från en skärm eller för den delen ljus utifrån (sommartid). Det går alldeles utmärkt att sova utan rullgardiner. Må vara att det är en vanesak, men att vitheten hos en skärm skulle påverka ser jag som långsökt.

Vad händer förresten om det är nedsläckt så pass att inte rummet ger något omgivningsljus som ställer in hjärnan? Jag kan tycka att hjärnan då skulle godta allehanda inställning på skärmen som vitt, men det verkar inte fungera så. När jag testar detta landar jag i att det är en något kallare vithet än vanligt dagsljus som är det mest vita.

Lustigt nog är denna vithet även den som rent fysikaliskt är det mest vita ljuset. Som jag förstod det är det även förklaringen till varför till exempel färgrymden Adobe RGB har 6500 K som vitpunkt. Exakt hur det hänger ihop har jag inte förstått, det är mer spännande att fundera över hur hjärnan anpassar sig och hur det påverkar vilken vitbalans vi väljer när vi fotograferar.

Alla naturfotografer vet att metoden att vitbalansera mot en medhavd referens inte har mycket med naturfotografi att göra. En fast inställning på dagsljus är inte heller den alltid rätt, men i alla fall mer rätt än automatisk vitbalans. Jag brukar säga att jag vill återspegla verkligheten i mitt fotograferande, borde jag inte då göra som hjärnan och just vitbalansera varje bild?

Antag att jag fotograferar en vit båt i mulet väder. Om syftet med bilden är att återge båten korrekt så ska bilden vitbalanseras efter det vita i båten, men om syftet istället är att man ska känna att det är mulet väder så ska det vara en viss blå nyans i bilden. Hur mycket är omöjligt att säga eftersom det är en smaksak. Dessutom höjer man oftast färgmättnaden i bilderna och därmed slår en förändrad färgtemperatur igenom mer.