Nyhet

Blixt inne eller ute?

En fotograf från Svenska Dagbladet visade bilder på min fotoklubb för några år sedan. Hon berättade att hon inte använde blixt. Det enda undantaget var när hon skulle fotografera några soldater i ett mörkt militärtält under en övning.

Publicerad
Solljuset på meterologen Pär Holmgren fick blixten stå för. Foto: Magnus Fröderberg

Jag frågade varför hon inte använde blixt. Vissa pressfotografer verkar ju blixtra på allt som rör sig.

Hon svarade att hon inte visste hur den fungerade och verkade rädd för att använda blixt. Jag lovade att lära henne, men hon hörde aldrig av sig.

Några år senare intervjuar jag Annika af Klercker på samma tidning. Hon förklarar sitt kärleksförhållande till blixtar, och jag förstår henne. Pressfotoyrket är ofta att göra bästa möjliga bild under begränsade förhållanden. Det går varken att byta person att fota eller lokal att fota i. Och snabbt ska det gå.

Med blixt kan man radikalt ändra utseendet på bilden i en handvändning. Det är nog därför som fotografer som Annika af Klercker eller K-G Z Foughstedt på Sörmlands Nyheter har ett nära förhållande till sina blixtar.

Andra pressfotografer ägnar sig i stället åt sporten att klara sig utan blixt så länge som möjligt. Det finns poänger med det också.

I början av 1990-talet var TTL-blixten nyhetens behag i pressen. Nu är blixtanvändandet mer moget. Inom konstfoto verkar det där-emot finnas en nyvunnen kärlek till blixten. Trenden är att slå ett väldigt jämnt blixtljus över hela bilden där personerna oftast bara utgör en liten del av bilden.

Gratistidningen Stockholm City har gått från nyhetstidning till tematidning och slängt ut den gamla redaktionen. Nu fylls tidingen av bilder med trendigt jämnt blixtljus och tvådimensionell bilduppbyggnad.

Jag tycker mig kunna härleda trenden till Lars Tunbjörk som fotograferade så här redan i sitt klassiska verk Landet utom sig i början av 1990-talet. Lars har blivit ruffare i sin stil och kanske tröttnar de trendkänsliga fotograferna också på snygga, rena bilder med tiden.

Om blixttrenden nu nått den konstnärliga fotografin, varför kan den då inte nå fler genrer? Naturfotografer har använt blixt ett bra tag. Ingemar Holmåsen belyste sina blommor med blixt i paraply för att få fram färgerna på 60-talet. Klum stoppade småblixtar i konstiga regnskogsväxter på 90-talet. Men hur ofta ser du en landskapsbild tagen med blixt?

–  Det blir ju inte verklighetstroget! säger nog en del.

Men jag tror faktiskt inte att så många naturfotografer är ute efter det verklighetstrogna, med ekodok90-projektet som det främsta undantaget. Landskapsfotografering handlar nästan alltid om att göra så snygga bilder som möjligt. Vatten är skarpt i verkligheten. Solen står mitt på himlen och ger fula skuggor i verkligheten.

Så varför inte gå loss med blixten mer i landskapet? Blixtra på lite fula saker och gör bilden i svartvitt. Då får du en landskapsbild som vi sällan sett.

Foto: Amy Lagerman

Magnus Fröderberg, chefredaktör