Intervju

Anna Thorbjörnsson - Med bredd och precision

Hon fotograferar lika gärna som hon filmar, studioljus hanteras lika bra som solens strålar. Anna Thorbjörnsson tillhör den nya generationen av kommersiella fotografer med den arbetspalett som marknaden kräver.

Modell och kläddesigner Elle Frostegaard, hår och makeup Kristina Pettersson.

Bröllopsbild, Stallmästargården i Stockholm. Slöjan är fem meter lång och vi tar bilden någon sekund innan den faller i vattnet.

Det knackar på dörren och Anna reser sig för att öppna. Det är en budfirma som kommer med en orange plaststol i en retrofuturistisk design som ska vara med i en porträttplåtning.

–  Ibland känns det som de springer här hela dagarna och lämnar och hämtar rekvisita som ska användas vid plåtningar och filmningar, säger Anna efter att ha skrivit på budkillens papper, stängt dörren och återvänt till den bollformade plastpallen hon satt på tidigare.

Hon ser att jag tittar nyfiket på stolen och svarar på min outtalade fråga.

–  Den är till en serie med företagsporträtt jag ska göra. Vi ville att det skulle bli något annat än att bara låta dem stå rakt upp och ner mot en vit bakgrund. Efter lite funderingar hittade jag den här stolen och tyckte att den passade bra. Planen är att låta de anställda sitta på den på olika sätt i bilderna.

Den färgglada stolen står mitt på golvet i den annars väldigt vita studion i Vasastan i Stockholm. Den vita färgen går hand i hand med namnet Whitestar Studios, som är Anna Thorbjörnssons företag. Namnet kommer från en vän till Anna som när Anna velade mellan att löpa linan ut och bli frilansare eller gå till ett annat kontorsjobb sa till henne: Inte kan du väl gå tillbaka till den där

Dödsstjärnan nu? Motsatsen till Dödsstjärnan är så klart en vit stjärna och så föddes namnet Whitestar.

I den här lokalen har hon varit i två år. Först själv, men nu fungerar studion som ett mindre produktionsbolag, där Anna tar in både större och mindre projekt som görs gemensamt med de tre andra fotografer som efterhand har flyttat in. Det finns en stor studio, ett kontorsrum och ett filmrum. Filmrummet var tidigare ett labb där det blaskades analogt, men nya tider ger ny teknik och nu används det för att redigera film. Mer och mer arbetar de fyra fotograferna tillsammans på olika projekt då de har olika specialiteter.

–  Det är också ganska skönt att dela kontor med flera personer eftersom det kan bli lite ensamt annars, säger Anna.

Innan hon landade här hyrde hon en annan, mindre studio och hade ett litet kontor i Gamla stan. Men i och med att verksamheten växte började hon leta efter något mer fast.

–  Det är skönt att kunna ha alla saker på samma ställe, både kontor och studio men också att få ordning på utrustningen, säger hon.

Ungefär hälften av alla uppdrag hon gör fotograferas eller filmas i studion. Under vinterhalvåret blir det fler studiojobb eftersom det naturliga ljuset inte finns att tillgå i lika stor mängd. Däremot spelar det inte så stor roll för Annas fotograferande om ljuset är konstgjort eller kommer från himlen.

–  Jag gillar kontrollen man får när man fotar i studion, men samtidigt kan det naturliga ljuset vara väldigt vackert. Och det går ju faktiskt att fota i naturligt ljus även här i studion, säger hon och pekar mot de stora fönstren som släpper in ljus längs ena långsidan i lokalen. Just idag studsar solljuset mot väggen på andra sidan gatan och sedan in genom de halvvägs frostade fönstren vilket gör dem till gigantiska softboxar. Ofta när Anna fotar utomhus blandar hon både blixtljus och naturligt ljus, antingen genom att förstärka det naturliga ljuset eller genom att göra det lite mer spännande.

Liksom hur hon jobbar med ljuset gillar hon variationen i sitt fotograferande. Det är också nästan ett krav från marknaden.

–  Jag har en ganska bred profil, vilket många kunder önskar om man skall vara en kommersiell fotograf. Mina kunder vill i samma uppdrag få både rörlig bild och stillbild. Men allt cirkulerar kring människor på något sätt. Jag gillar att porträttera människor. Jag fotar i och för sig lite landskap också men det är inte en speciellt stor del av helheten, berättar hon. På min fråga om hur man känner igen en Anna Thorbjörnsson-bild svarar hon först lite tvekande, som om det är svårt att hitta rätt sätt att formulera beskrivningen, men sen säger hon:

–  En sak som är väldigt vanlig i mina bilder är att personerna tittar rakt in i kameran. Jag gillar att glänta på locket till något. När jag fotograferar någon som i vanliga fall anses väldigt söt eller gullig får de gärna grimasera och släppa loss lite så att det inte bara blir sockersött för då blir det lätt ganska tråkigt, förklarar hon.

Rent bildskaparmässigt ser Anna sig som en kombination av någon som skapar bilder och som fångar dem. Trots att hennes fotograferingar oftast är ganska uppstyrda vill hon ha med ett element av något dokumentärt. Något som inte riktigt är planerat. Ibland hittar hon modeller medan hon är ute på stan.

–  De flesta av mina uppdrag är kommersiella, men ibland ser jag någon som jag känner att jag bara måste få fotografera. Då brukar jag gå fram och fråga om jag får ta en bild av honom eller henne.

Hon berättar också att hon gillar att fotografera porträtt på någon som står inför en händelse. Anna förklarar hur det var att fotografera en dubbel vm-vinnare i kickboxning.

–  Jag bad honom komma in i samma känsla som innan en match och då är han en helt annan person. Han fick en helt annan blick och uttrycket förändrades totalt. Den förändringen är spännande och det är då det händer något i bilden.

På samma sätt som med porträtten jobbar hon när hon fotograferar landskap, det ska vara något som stör och rör om lite.

–  I höstas var jag hos mina föräldrar i Halmstad, där jag är uppväxt, och fotograferade. Vi var nere vid havet medan det var en storm på väg in. Med hjälp av stormen blev bilderna mycket mer intressanta än om det bara hade varit en fin kväll, säger hon och gestikulerar fram en halländsk höststorm med händerna.

Vanliga naturlandskap är inget hon ofta har framför kameran utan de gånger hon ska fotografera landskap är det oftast slitna och förfallna urbana landskap som agerar motiv. Landskapsbilderna är dock inget hon fotograferar på uppdrag speciellt ofta utan de säljs mest som arkivbilder eller vid utställning.

Uppdragen rullar annars in från både kommersiella och redaktionella kunder. Även här gillar hon variationen, efter perioder med mer styrda kommersiella jobb är det skönt att göra några fler redaktionella som ger lite mer frihet.

–  Reklambyråer har oftast en ganska klar bild av vad som ska göras men eftersom man är flera i ett större team kommer alla med input som slipar den färdiga produkten. Så även där får man vara med och tycka, även om det är mer av den varan i de redaktionella jobben.

Just nu ligger antalet uppdrag på mellan fem och tio i månaden men det varierar ganska mycket. Detsamma gäller arbetstiderna.

–  Jag försöker hålla någorlunda vettiga arbetstider, men ibland är det svårt. Så långt det går håller jag också helgerna fria från jobb.

På Annas cv står även en del bröllopsplåtningar, men det är inte speciellt många per år och det är så hon vill ha det.

–  Jag tackar nej till en del bröllop, jag gillar att plåta dem men det får inte bli för många. Varje bröllop ska kännas speciellt. Det får liksom inte bli rutin, förklarar hon. Det är brudparet som gör hela grejen, det är viktigt att personkemin stämmer mellan mig och paret eftersom det blir en ganska intim fotografering. Jag är ju oftast den enda som är ensam med brudparet under deras bröllopsdag, fortsätter Anna. Ut-över en del bröllop tackar hon i princip alltid nej till politiska jobb, där antingen kunden eller budskapet är tydligt politiskt. Sådana jobb kan leda till att folk får fel uppfattning om henne, och som fotograf vill hon inte göra något sånt ställningstagande.

Varvat med uppdragen gör Anna en del egna projekt, ett måste enligt henne själv för att balansera upp fotograferandet.

–  När man har foto som jobb och hela tiden gör saker åt andra blir det viktigare att göra en del projekt som bara är för en själv. Då är det bara jag som sätter gränserna för vad jag kan och får göra, säger hon.

De egna projekten har sällan någon egen ekonomisk bärkraft utom vissa av filmprojekten.

När Canon släppte sin 5D Mark II började Anna även med film. Tidigare hade hon bara provat lite grann men inte gjort något seriöst. Med den nya tekniken öppnades dörrar som hon sedan inte stängt. Nu ingår det rörliga bilder i uppdragen nästan lika ofta som stillbilder. Oftast innebär uppdragen både att hon filmar och fotar. Just nu håller hon även på med ett nytt sätt att göra webbresereportage i filmformat som hon ska lansera senare. Tankarna finns också på att göra både långfilmer och kortfilmer, men det ligger längre in i framtiden. I en sån produktion ser hon sig själv som regissör.

–  Det skulle antagligen bli ett relationsdrama eller någon annan form av drama. Jag tycker att det är spännande hur människor beter sig mot varandra så det skulle nog vara något sånt i centrum, säger hon och lutar sig mot en byrå och vilar fötterna mot den andra runda plastpallen som står vid den lilla sitthörnan i studion.

–  Har du sett filmen »Drive«?

–  Nej, erkänner jag, det har jag inte gjort.

–  Den är så snyggt filmad, om jag ska göra film vill jag också göra så. En film där scenerna är som stillbilder, om du förstår vad jag menar, förklarar Anna.

Vi pratar vidare lite om hur hon skulle vilja göra en film, vi pratar om andra filmer som hon gillar och kommer in på skådisar.

–  Det är svårare att hitta bra skådisar än att hitta bra modeller, en modell ska man bara fånga under ett kort ögonblick och även om det kan vara svårt att få allt rätt då så känns det som att det är svårare att få allt rätt under en lång film, tänker Anna högt.

Hon fortsätter med att berätta att hon tycker att det är roligt att fotografera skådisar och artister då de ofta kan ge extra mycket karaktär till bilderna. Även när jag frågar om ett drömuppdrag så är det en skådis som står på menyn.

–  En film med Michael Fassbender i huvudrollen, han är en fantastisk skådespelare, utbrister Anna glatt.  

Första gången Anna fick testa Canons 50mm f/1,2 till sin kamera blev hon förbluffad över hur snyggt det blev.

–  Det var verkligen en aha-upplevlse, när jag lämnat tillbaka objektivet gick jag och köpte ett eget på en gång.  

Nu använder hon nästan bara sitt 50mm f/1,2, ett 35mm f/1,4 och ett 85mm f/1,2 tillsammans med sin Canon 5D Mark III. Då och då hänger hon på en 24-105 zoom.

–  De fasta gluggarna ger mycket bättre skärpa och snyggare oskärpa. Plus att de är väldigt bra att filma med. Bilderna blir märkbart bättre tycker jag.

Utöver kameror och objektiv använder hon sig av Broncolors blixtsystem och vid behov hyr hon in annan utrustning.

Trots att jag själv tycker att hennes bilder känns väldigt tekniskt korrekta ser inte Anna sig som någon väldigt teknisk fotograf, även om hon tycker att tekniken är central.

–  En modern fotograf måste behärska tekniken, både rörlig bild och stillbild och den lilla extra detalj som kallas ljud som tillkommer när man filmar. Man ska ha den teknik man behöver för att ta de bilder man vill ta, men tekniken i sig är inget självändamål, säger hon.

Trots att fotografi varit en del av Annas liv sedan tonåren tog det lång tid innan det blev hennes yrke. Hon utbildade sig till ingenjör med inriktning mot marknadsföring och hennes sista jobb i den branschen var som marknadschef på Bredbandsbolaget. Men till slut blev allt pappersvändande och rapportskrivande för mycket och fotografin fick ta över. Anna beskriver det själv:

–  Jag kunde inte sluta fotografera, det fanns liksom inget stopp. Jag var tvungen att fortsätta.

Men det var inte ett lätt beslut, det krävdes en del velande innan det togs. Hon såg till att ha kommit igång lite med frilansandet innan hon sade upp sig från sitt chefsjobb. Det tog några år innan schemat var fullt och det rullade på ordentligt. Men det är få förunnat att vara fullbokade från dag ett. I början handlade det mycket om att fotografera för att få ihop en stark portfolio, Anna utnyttjade sina kontakter för att få sina första jobb. Nu är det fem år sedan hon gick från fast tjänst till frilans och hon har inte ångrat det alls.

–  Om jag vore mer trygghetsberoende skulle det nog ha varit svårare, men för min del har det inte varit några problem, berättar hon. Nu ser varje dag annorlunda ut och det händer nya grejer hela tiden. Så man måste nog vara lite nyfiken på saker för att uppskatta det här, fortsätter Anna.

Istället för att tycka att det var synd att hon kom igång så sent ser Anna snarare fördelar med att hon gjorde sitt karriärsbeslut senare i livet.

–  Det blev ju ett vuxet beslut. Jag stod inte som 15-åring och undrade över vad jag skulle göra utan att ha en aning om hur verkligheten egentligen såg ut. Nu var det ett aktivt val. Eftersom jag hade testat på annat innan kunde jag välja att gå in på fotograferandet på heltid.

Även om det nu känns självklart att hon skulle gå den här vägen var det inte helt självklart när hon skulle ta beslutet.

–  Jag hade ett kontrakt på ett bra jobb på ett stort mediebolag och det innebar ju en stor trygghet. Men det var bara att riva kontraktet.

Till Annas favoritfotografer hör Christer Strömholm, Cartier Bresson, Bruno Ehrs och Gregory Crewdson. En annan favorit är Steve McQueen som startade som videokonstnär. (Har bland annat gjort »Shame« med Michael Fassbender i huvudrollen)

–  Det är inte fotografer som nödvändigtvis liknar min stil men jag tror att det är så man får sin bästa inspiration, genom att titta på saker som inte liknar ens eget. Jag tittar väldigt mycket på film och där får man också mycket inspiration.

Under sin lediga tid fotograferar Anna inte så mycket, det blir lite bilder med en liten kompakt och med telefonen. Men systemkameran får ligga.

–  Det är skönt med en paus från kameran ibland och om jag fotar med den på fritiden hamnar jag lätt i jobbläge där man vill styra allt och se till att få alla detaljer helt rätt. Då blir det ju inte så kul för nära och kära.

Anna har fullt upp under hösten och jobbar just nu med ett nytt reseformat för webb-tv som innefattar både film och stillbild. Resa är också något hon gärna gör, under hösten ska hon till Paris, Köpenhamn och Tokyo för att fotografera och filma på respektive stads Fashion Week. Ett reportage som tar betraktaren bakom kulisserna i modevärlden. Oavsett vart framtiden för Anna är jag säker på att den kommer att innehålla foto och filmande, för som hon själv sa med ett leende.

– Man blir ju aldrig färdig!

 

    Senaste kommentarerna