Helén Karlsson: Mode och porträtt

Att porträttera en annan människa är ett av fotografins mest givna och samtidigt mest spännande motiv. Kanske för att det på ett eller annat sätt blir intressant hur bilden än tas. Varje del är något vi kan relatera till; anletsdragen, kläderna, frisyren och hållningen ger oss omedelbart en relation till personen vi möter i bilden. Vi är vana att läsa den typen av bilder, vilket också gör det svårt att ta ett porträtt som faktiskt får oss att vilja stanna kvar vid ett fotografi. Ett intressant porträtt måste nämligen också vara trovärdigt.

HELÉN KARLSSON

Ålder 37 år.

Bor Stockholm.

Fotografisk specialitet Stämningsfulla porträtt i ett drömskt skimmer.

Alltid i kameraväskan Nikon D3 med objektiven 85 mm/1,4, 50 mm/1,4 samt zoomarna 24-70 mm och 70-200 mm. Här finns också två svarta tygstycken för att skärma av befintligt ljus.

Annan talang Keramiker. Ägnar en stor del av sin fritid att dreja koppar, skålar och fat.

Webbsida www.helenkarlsson.com

Fotografiska förebilder Carl Bengtsson (carlbengtsson.com), Paolo Roversi (paoloroversi.com), Sarah Moon (Ingen officiell hemsida)

En sedan länge pensionerad fotograf från Uppsala Nya Tidning sa en gång att det gick bara att ta bra porträtt en bit in på 1960-talet. Därefter blev folk i allmänhet vana att vara med på bild. Blicken förställd och posen konstlad. Något som kanske kom med Contax s som lanserades 1949 och åtföljdes av en lång rad konsumentvänliga kameror för det moderna folkhemmet. 2012 är ett år när fotominen övas in hos många barn långt innan de börjar skolan. Att i en sådan tid göra dokumentära porträtt trovärdiga är ingen lätt match. Fotografen Anna Clarén bjöd på ett tips under en föreläsning 2005:

»Om du bara har en kort stund på dig att fånga en person på bild kan du be honom eller henne att föreställa sig känslan att stå barfota på grus.«

Att be någon bara koncentrera sig på känslan av grus under fotsulorna men behålla blicken på kameran ger oftast en några sekunder lång lucka för att få ett avspänt och naket uttryck.

Om någon ändå inte ger upp det smygande leende i mungiporna som ibland gör att ett porträtt känns förställt har hennes kollega Anders Petersen har ett liknande tjuvknep från sin tid som pressfotograf:

»Be dem öppna munnen lite och se vad du får för reaktion«.

Resultatet av Anders tips är oftast att personen ser mer förnärmad ut än avspänd, men leendet försvinner.

Helén Karlsson använder inga sådana genvägar.

–  Jag ser bara till att slappna av själv och att inte försöka påverka personen jag fotograferar i någon riktning. Om de inte är avslappnade till en början blir de det efter ett tag. Det har visat sig funka bäst för mig, att ta det lugnt och inte dirigera.

Sedan hon drog igång sitt företag för snart åtta år sedan har hon byggt upp en bildvärld av utopiskt snitt som oftast syns inom modefotografin. Även om hon fotograferar en del mode är det porträttfotografi som fortfarande är hennes tydligaste nisch. Kulturprofiler och andra som av olika anledningar brukar kallas kändisar tar plats framför hennes kamera. Oftast i befintligt ljus, med kort skärpedjup som placerar dem i en sorts ickeplatser men där miljön ändå berättar en saga fylld av ljusa tankar.

–  Det låter kanske flummigt men det är just det vackra jag försöker visa med mina bilder, någonting drömskt.

hon har tagit den så kallade långvägen in i yrket. En resa som började under uppväxten i Orminge med ett sommarjobb på en fotoaffär som 14-åring. Därefter hade hon råd med sin första systemkamera.

Efter gymnasiet fick hon praktik i sex månader som assistent hos en reklamfotograf i Stockholm.

–  Efter det fick jag nog och ville inte jobba som fotograf längre. Jag kände att jag inte klarade av jobbet. Det var för slitigt och en bransch som verkade för tuff.

I stället gav hon sig in i den mindre tuffa cafébranschen, liksom au pair-branschen och receptionistbranchen. Men efter några år gav hon fotografin en chans igen, den här gången som assistent åt fotograferna på Studio Tranan. Hon målade fonder, framkallade bilder, satte ljus och var vad hon själv kallar springpojke.

–  Jag lärde mig mycket om ljussättning, trots att jag inte använder blixt speciellt ofta sitter kunnandet om studioljus i ryggmärgen. Det är användbart även om jag jobbar mer med att ta bort ljus än att lägga till när jag fotograferar.

Till exempel bär hon med sig två stora svarta tygstycken i kameraväskan. Vid behov hängs de upp som avskärmare, eller som svarta reflektorer utanför bildrutan för att ge personen mer markerade drag. Hon lägger också en hel del tid i efterbehandlingen av sina bilder.

Ett kunnande som fördjupades under fyra år i mörkrummet på Odenlab där hon bland annat kopierade Lennart Nilssons bilder. Han kom in en gång när hon jobbade med hans bilder, la en hand på hennes axel och sa: »Jag vet att det känns jobbigt nu, men en dag kommer du tänka - Oj! Vad jag lärde mig mycket av Lennarts bilder.«

–  Just av hans bilder lärde jag mig nog inte så mycket. Jättelika förstoringar av något som var omöjligt att urskilja vad det var.

Men det fanns andra bilder hon kopierade som hon visste var gjorda av framgångsrika fotografer, trots att bilderna i alla lägen kanske inte var speciellt bra.

–  Jag började inse att även jag kanske kunde jobba som fotograf.

Helén Karlsson hade då fyllt 30 år och startade eget företag samtidigt som hon gick ner till deltid på tjänsten hos Odenlab.

–  Jag började med att bygga upp en portfolio, sen ringde jag runt till alla möjliga som jag tänkte att det kunde vara kul att jobba med. Jag visste inte riktigt hur branschen funkade och tänkte nog att inget var omöjligt.

Det var en naivitet som resulterade i en bild som fortfarande kan räknas till en av hennes mest uppmärksammade.

–  Vi ringde kungliga hovstallmästaren och fick låna hans privata vita häst. Sedan plåtade vi den på Kungsgatan tidigt en söndagsmorgon. Jag vet inte om jag ens kommit på tanken att göra något sådant idag.

Hon jobbar helst i verkliga miljöer och kör ofta runt på små samlarutflykter där hon spanar efter bra platser, eller locations som fotografer och filmmakare envisas med att kalla det. Det kan vara övergivna hus, en sliten vägg, en pampig herrgård eller något annat som faller Helén Karlsson på läppen. Inför modefotograferingar brukar hon ta sällskap av en stylist. Ibland ringer hon på och ber om att få komma in och titta. Ungefär samma metod jobbade hon efter när hon några veckor innan den här intervjun var i Los Angeles för att göra ett modejobb. Tillsammans med stylisten körde hon ut i öknen och hittade till slut en plats där de ordnade fototillstånd. Senare visade det sig att Quentin Tarantino spelat in delar av Kill Bill just där.

Kanske är det hennes kombination av erfarenheter från mörkrum och studio som ger hennes bilder sin särprägel – exakt ljus och filmiska färgtoner. Tillsammans med hennes samling locations där solen alltid tycks lysa lite extra varmt och där det är lätt att synas i motljus. Det är bilder som välkomnar dig in i ett lite ljusare sinnestillstånd, något så vackert att det skulle kunna inverka på trovärdigheten. Det blir som, för att låna en skivtitel av musikern Stefan Sundström: Nästan som reklam. Men i Helén Karlssons porträttbilder finns något annat som lyfter dem från reklamens tillrättalagda spelplan. Här finns något verkligt som är svårt att sätta fingret på. Kanske på grund av att modellerna inte är just modeller och deras ansikten är bekanta från den verklighet vi lärt känna i medierna: Alex Schulman, Majgull Andersson, Rebecka Thörnqvist, Jens Lapidus, Maria Lundqvist, Örjan Andersson och Petter. Och många fler.

Oftast jobbar hon med porträttfotografins favoritgluggar 85 mm/1,4 eller 50 mm/1,4. Kameran är en Nikon d3. Ibland tar hon till storformatspolaroider. Oavsett lyckas hon med det som är avgörande för all konst: att få det att verka enkelt.

Hon delar tiden mellan porträtt för Damernas värld och modefotograferingar till flera större och mindre kunder. Under tiden på Odenlab reste hon en hel del själv och fotograferade på jordens alla kontinenter. Kanske är det också en av anledningarna att hon nu blivit resebolagens favorit. Under åren har hon jobbat för alla de stora researrangörerna; Ving, Apollo och nu senast Fritidsresor.

–  Det låter glamourösare än vad det är. Även om det är skönt att komma iväg till soliga platser en stund på vintern är det hårt slit. Jag får en lång lista med platser som ska fotograferas och sedan åker jag runt med hyrbil eller ibland med chaufför.

När hon kör omkring försöker hon precis som hemma hitta det vackra, möta lokalbefolkningen och skapa något dokumentärt. Och, om hon tänker efter vad hon söker efter i alla hennes bilder:

–  En avslappnad blick.