Mats Bäcker: Från Rock ’n Roll till opera

En snabb serie ljusblixtar lyser upp rummet. Thump. Thump-thump. På grammofonen inne i studion rullar en samlings-lp från Motown. Barry White är välvald; glad och taktfast utan att dominera.

Vi befinner oss i fotograf Mats Bäckers studio på Kvarngatan i Stockholm. Klockan är knappt nio på morgonen men Mats har redan varit igång i flera timmar. Det är bitande kallt utanför, och kylan smiter in varje gång dörren öppnas och pressar sig emot de stora fönstren mot gården. I köket doftar det gott av nymalt kaffe. Mats är i full gång med kameran, men större delen av morgonen har gått åt till att rigga studion. Temat för stunden är blått och dramatiskt.

Dagens första jobb sker på uppdrag av teater Galeasen. En reklamaffisch till en kommande föreställning behöver en bild och Mats har fått förtroendet att ta den. Galeasens förra affisch – som fortfarande hänger uppe på stan – pryds också av Mats porträtt. Då fotade han ett frostigt kallt ansikte. Den här gången ska bilden uttrycka galenskap, helt i enlighet med föreställningens innehåll. I pjäsen fryser den fattiga huvudrollskaraktären sakta ihjäl i en snödriva. Under tiden flickan dör fantiserar hon ihop en saga om ett drömslott.

– Det är precis det här det handlar om, säger Martin Rosengardten, regissör för pjäsen Det kalla hjärtat som har premiär på teater Galeasen i april.

Han står tillsammans med producenten Agnes Rosenberg och formgivaren Janne Larsson runt Mats bärbara dator och studerar bilderna som Mats bränner av med kameran. Framför kameran, iförd ett dödskallehalsband och ett tunt fläckigt linne, står skådespelerskan Sandra Hult bakåtböjd med höjda armar och sträckt hals. Halsbandet vilar tungt mot barmen och gnistrar vid varje andetag.

Bakom Sandra avfyrar tre lamphuvuden ljus som studsar mot den stora hemmabyggda reflektorskärmen framför henne. Kontrasterna är hårda och gruppen runt datorn ger Mats snabb återkoppling om att han är på rätt väg.

Sminket tog bara en kvart – hon skulle bara se smutsig ut – och kaffet var fortfarande varmt i kopparna när Sandra ställde sig i rätt position. Allt sköts effektivt. Till en början ska gruppen hitta formen, därefter följer jakten på känslan. Det går inte att missta sig på engagemanget.

– Jag gillade den där bilden som du precis tog, säger Janne. Den var ganska nära. Och kan vi sätta en jättesmal spot på halsbandet så att det gnistrar lite extra?

– Fast blir det inte lite för mycket med vidvinkeln, frågar Mats. Vi kan testa 50 millimeter också.

Samtidigt som han byter objektiv ställer han upp ytterligare ett lamphuvud för att lätta upp skuggorna på Sandras ansikte.

– Det här är helt fantastiskt, säger Janne medan han nickar och i luften skissar hur han skulle vilja placera texten.