Sandra Freij: Modefoto med känsla

– Det finns något mystiskt och lite mörkt här, säger hon och tittar ut över vattnet. Ytan krusar sig från vinden som sveper fram över det västgötska landskapet.

SANDRA FREJJ

Gör Modefotograf.

Utrustning Canon 5D Mark II, Hasselblad, Mamiya, Sinar, med flera.

Sandra på nätet www.lundlund.com

Instagram sandra_freij

Blogg passingusby.tumblr.com/

Behind the scenes material från leicakampanj http://vimeo.com/35037144 Sandras del börjar ungefär en minut in i videon.

–  Många säger att det ofta finns något mörkt i mina bilder, det kommer härifrån. Från skogen och vattnet, berättar hon.

Jag är böjd att hålla med, människans fascination för vatten gör det våta elementet både lockande och lite skrämmande. Som om det ruvar på någon mörk hemlighet som man måste följa med ner i djupet för att få reda på. Men jag tog inte det tidiga morgontåget från Stockholm för att dyka i insjöar utanför Borås utan för att träffa den svenska modefotografen Sandra Freij. Vi har satt oss längst ner i trädgården ett par meter från vattnet. Lugnet som närheten till naturen ger sköljer över en som en mjuk våg, när man blivit van vid stadens larm. Hon växte upp i ett hus på andra sidan sjön från där vi sitter och bor nu i huset ett stenkast upp från stranden. Med den informationen skulle man kunna tro att hon inte kommit speciellt långt i livet, men man kan inte ha mer fel. Huset utanför Borås är en stor kontrast till den andra delen av Sandras spelplan, de stimmiga städerna Stockholm, London och många andra i Europa. Efter att ha avslutat sin utbildning i England arbetade hon i tre år som assistent och har sedan dess haft kvar många kontakter och arbetar därför fortfarande mycket med kunder och tidningar baserade där.

Sandra Freij har en gedigen bakgrund att luta sig mot när hon fotograferar. Hennes yrkesverksamma karriär som fotograf sträcker sig sex, sju år bakåt i tiden. Innan det gick hon en tvåårig konstutbildning på Mullsjö folkhögskola, en treårig batchelorutbildning från Surrey Institute of Art Design, var i tre år assistent åt modefotografen Horst Diekgerdes och tog sedan även en magisterexamen vid Fotohögskolan i Göteborg, i nämnd kronologisk ordning. Innan hon kom in på Mullsjö folkhögskola hade hon aldrig hållit i en kamera, planen var i stället att måla och skulptera.

–  Men när jag gått ett tag på Mullsjö insåg jag att jag inte hade tillräckligt med tålamod för att måla. Jag blev frustrerad av att inte vara tillräckligt duktig på det teknsika för att gestalta mina idéer. Men kameran och mörkrummet erbjöd en slags religiös upplevelse i skapandeprocessen, säger Sandra medan hon sippar på sitt kaffe.

–  Utbildningarna var väldigt roliga, jag fick möjligheter att experimentera och testa nya saker som man inte kan göra när någon ger dig pengar för att fotografera. Men det var först när jag började assistera som jag började lära mig yrket på riktigt. Och efter det tog det nog nästan tre år av eget arbete innan jag kände mig helt hemma. Det tar ett tag att hitta sin stil och att få in tekniken i ryggraden, berättar hon.

Det var även de olika stadierna i hennes utbildning som gjorde att hon gör det hon gör idag.

–  Jag sökte praktik hos Diekgerdes och fick komma på intervju, då frågade han om jag var erfaren på 5 x 4-kameror. Jag insåg inte riktigt vad han menade med erfaren. Jag hade jobbat med en sån under ett projekt, så jag svarade ja. Och fick jobbet, säger hon och skrattar.

Efter tre år som assistent hos modefotografen hade hon fått många kontakter i branschen och modefältet låg, så att säga, öppet för henne. Därmed inte sagt att allt var enkelt, men hon hade stor hjälp av sin tidigare assistentplats.

Kontrasterna mellan de stora städerna och den lilla sjötomten utanför Borås är stora, men det är något som Sandra uppskattar. Det skapar en balans som gör att hon får inspiration. Men skillnaderna mellan Sverige och England påverkar hennes arbetsutövande också.

–  Det är mycket svårare att fotografera på gatan i London, fler tillstånd krävs och det är inte helt lätt att få dessa tillstånd. I Sverige är det mycket lättare, här är folk nyfikna och hjälpsamma. Det räcker oftast med att fråga för att man ska få fotografera på en plats. En gång stängde de av en helikopterplatta för att jag skulle få fotografera där, det skulle aldrig hända i London.

En annan anledning till att hon inte bara jobbar i Sverige, utöver det faktum att hon har kvar många kontakter i England är att med en så pass nischad bildstil är det svårt att bara ha Sverige som arena. Sandras bilder är inte mode rakt upp och ner utan hon är ute efter att skapa en berättelse med sina bilder.

–  Jag vill att man ska förstå att det finns något som sker innan och efter i mina bilder. Att det inte börjar och slutar med bilderna, förklarar hon.

Många säger att det syns att hon kommer från Sverige när man ser hennes bilder. Hon är inte riktigt säker på varför men tror att det beror på renheten och ljuset.

–  Det är något minimalistiskt med ljuset i Sverige, det finns en renhet och enkelhet som jag tror överförs till mina bilder.

Om hon själv får sätta ord på sin bildstil nämner hon: filmiskt, stiliserad verklighet, mörka undertoner, narrativ och harmoniska färger. Att hitta sin egen stil tog ett tag, Sandra beskriver det som ett pussel där bit för bit föll på plats. Grunderna kommer från området hon växte upp i. En stor händelse för hennes utveckling tog plats under hennes studier i England. Hon fick en enorm hemlängtan så hon bokade en resa till Sverige och med sig tog hon en gammal Rolleiflex. Med den fotograferade hon mycket under sin resa. När filmen skulle framkallas blev den överframkallad. Det resulterade i ett utseende med kraftiga fäger som hon fastnade för och som sedan följt med henne i bilderna. Självklart innebar tiden som assistent också mycket för hennes utveckling och när hon sedan visade upp sina bilder för folk och fick ett positivt gensvar var det en bekräftelse på att linjen hon hamnat på var rätt. Utöver sjön och skogen runt hemmet inspireras hon av olika fotografer, bland annat nämner hon Sarah Moon, Corinne Day, Fransesca Woodman med flera. Mestadels kvinnliga fotografer alltså, vilket för frågan på tal om hur det är att vara kvinna och fotograf i modebranschen.

–  Ibland är det lättare att vara kvinna, man får nog mer uppmärksamhet när man slår igenom eftersom det är färre kvinnor som gör det i den här branschen. Men det är också svårare ibland, speciellt om man ser till assistentjobben. Det är många tjejer som inte vill ta i med hårdhandskarna, vilket krävs för att klara av ett assistentjobb som innebär många tunga lyft och mycket fysiskt arbete. Tjejer är ofta lite mer känslodrivna i sitt fotograferande och håller sig därför kanske undan det hårdare arbetet i större utsträckning än killar, berättar Sandra. Å andra sidan berättar hon att det ibland verkar som att killar har svårare att hitta drivkraften bakom sitt fotograferande, antagligen för att de inte är lika känslodrivna som tjejerna.

–  Det är inte alltid, men ibland kan man se om det är en kille eller en tjej som tagit bilden. Jag tror att det beror på perspektivet, en kvinna fotograferar kvinnor ur ett kvinnligt perspektiv och därför är det nog lättare för andra kvinnor att identifiera sig med bilderna. Kvinnor kan ibland ta mer uppseendeväckande bilder på kvinnor, med skillnaden att man låter sexualiteten ligga kvar hos kvinnan och man låter kvinnan ha kontroll i bilden, säger Sandra om kvinnliga och manliga bilder.

Det lätta regnet som hittills mest varit lite uppfriskande tilltar och vinden ökar något i styrka. Istället för att låta det numera kalla kaffet i botten av koppen bli allt mer utspätt av regnvatten väljer vi att lämna stranden och sätta oss i gäststugan.

Med tanke på vilken bransch Sandra jobbar i är det svårt att inte ta upp frågan om kvinnobilder i modebranschen.

–  En vacker kvinna är en kvinna med självförtroende och en egen stil, en kropp ska se hälsosam ut. Jag väljer oftast bort för smala modeller om jag kan. Men vi jobbar ju med provkollektioner när vi fotar vilket innebär att de bara görs i en viss storlek och kläderna måste ju passa på modellerna.

Till vissa projekt har Sandra börjat jobba med »vanliga« människor, alltså personer som inte har någon tidigare erfarenhet av att stå framför en kamera.

–  Det ger bilderna en annan karaktär än om man fotograferar en tränad modell. När jag jobbar med modeller försöker jag ofta välja någon som inte jobbat så länge. Modeller som arbetat länge har ofta blivit så duktiga att ta av sig sin egen personlighet och ikläda sig den roll som stunden kräver. Jag ville hellre ha kvar mer av personen i mina bilder, då blir det mer autentiskt, förklarar Sandra. I början av sin modefotokarriär fotograferade hon mycket manliga modeller, när hon sedan började gå över till kvinnliga modeller blev det svårt att hålla igång fotograferande av båda könen. Modecyklerna för tjejer och killar ligger nämligen inte i linje med varandra utan är lite osynkade, det gör att det inte blir några lugna perioder på året, det blev för jobbigt att köra båda. Därför fotograferar hon mest tjejer just nu, men det är inte omöjligt att hon går tillbaka till att fotografera killar igen. Oavsett könet på modellen så fotograferar hon sina modeller ur ett kvinnligt perspektiv, helt enkelt för att alla hennes bilder grundar sig på hennes egen fantasi.

Många pappersmagasin har det jobbigt, allt mer sker på nätet och tidningarnas budgetar blir allt mindre, de är heller inte lika tillgängliga överallt i Europa.

–  Deras budgetar blir mindre och de kan inte betala lika mycket längre, och vissa har nog aldrig behövt göra det, eftersom det är så många fotografer som vill synas. På ett sätt är det skönt med redaktionella jobb som genererar mindre pengar, för det brukar innebär att jag får större frihet som fotograf. Ju mer tidningen betalar, desto mer får de att säga till om, säger Sandra när hon förklarar hur det ligger till.

Fördelarna i de mindre välbetalda jobben är då att hon får friheten att göra sina egna koncept utan att behöva kompromissa lika mycket.

–  Det bästa är så klart när tidningen har en bra budget men ändå inte väljer att lägga sig i så mycket, skrattar hon.

Själva arbetsgången vid magasinjobben går till så att efter att Sandra sett visningarna inför säsongen börjar hon fundera ut koncept som skulle passa med de kollektioner hon sett. Sen gäller det att ringa runt och boka möten med olika tidningar som skulle passa för de olika förslagen hon har att presentera. Det gäller att ha en bra relation till tidningens stylist eftersom man jobbar nära dem vid fotograferingen. Utöver mötena gäller det att hålla god kontakt med tidningarna, boka lite möten då och då så att de kommer ihåg att man finns och vad man sysslar med. När så själva jobbet ska utföras kan det bli en ganska stor samling människor. Sandra själv och två eller tre assistenter, stylisten och en assistent eller två, hårstylisten kan också ha med en assistent, sen är det oftast en setdesigner och modellen/modellerna. Eftersom det är så många som ska vara med och dela på kakan är inte de redaktionella jobben något man kan göra sig rik på, menar Sandra. De fungerar som ett skyltfönster där man visar sitt jobb och vad man kan göra. Därför är det ändå viktigt att göra de jobben.

Vid kommersiella jobb är själva arbetsgången fram till fotograferingen annorlunda, då är det nämligen Sandras agent LundLund som ordnar jobben och sköter mycket av kontakten med kunderna. Väl på plats styrs mycket av kundens art director som ser till att bilderna blir som kunden vill. Teamen kan då bli ännu större än vid redaktionella jobb.

Tekniskt sett är Sandra lite av en allätare, hon använder helt enkelt det som jobbet kräver. Det kan vara allt från hennes egen Canon 5D Mark II till en inhyrd Sinar P2. Hon har även använt en Leica S2 till en kampanj hon gjorde åt den anrika kameratillverkaren.

–  Det spelar inte så stor roll vilken kamera man fotograferar med, en bra kamera tar inte bra bilder per definition. En kamera har ingen hjärna, säger hon med eftertryck. Till de redaktionella jobben kör hon oftast digital småbild då den upplösningen räcker till. Under sin assistenttid arbetade hon en del med storformatskameror vilket hon älskade, men det är svårt att fota med film nuförtiden.

–  I London kan jag ibland lyckas övertyga kunder om att jobben blir bättre med film, men det är inte så ofta man lyckas. Det blir för dyrt och tar för lång tid, säger Sandra lite sorgset.

Hon tycker inte att det är något problem att gå mellan de olika formaten och teknikerna, men ibland kräver det lite mer eftertanke när det ska fotas analogt nuförtiden.

–  När man fotade analogt förr gick man på en magkänsla om att man hade fångat bilden. När jag gick över till den digitala tekniken såg jag ju direkt om jag hade en bra bild eller inte. Det har både för- och nackdelar. Med film tog man några extra bilder för att vara säker att man hade en bra bild, om man gjorde det med digitalt kanske man skulle kunna få något ännu bättre i stället för att sluta plåta för att man sett att man har en bra bild.

Ljuset i hennes bilder kommer ofta från en blandning av olika källor. Fotograferingarna sker nästan alltid ute i olika miljöer och därför är det naturliga ljuset ofta med lite i spelet. Men oftast överröstas det av ljuset från antingen hmi-ljus eller blixtar.

–  Jag strävar ofta efter ett naturligt ljus i mina bilder, men för att få det som man vill måste man använda sig av ljus som man kan kontrollera mer noggrant än det naturliga. Men samtidigt ska man inte gå överstyr. Mina väldigt tekniskt intresserade assistenter kan ibland bli lite förvirrade när jag bestämmer mig för att ta bort större delen av lamporna för att bara köra med en eller två stycken. Men då beror det på att det är det som ger bäst resultat för bilden, eller kanske man inte har tid att hålla på och mecka med en massa lampor. Tidsschemat kan vara pressat och man måste producera ett visst antal bilder, då är det enklare att förenkla arbetsförhållandena genom att ta bort några lampor och jobba snabbare, förklarar hon. Det gäller att hela tiden ta de bästa besluten för bilden.

Det digitala har gjort sitt intåg på riktigt och Sandra Freij har insett att det krävs en bra närvaro på webben för att hänga med. Därför håller hon på med en egen hemsida, utöver den info som ligger på agentens hemsida. Dessutom har hon startat en blogg, men det är inte en vanlig blogg om henne utan snarare en fabricerad bildvärld innehållande historier och fakta om påhittade och existerande människor. Än så länge är den väldigt nystartad och har bara en story som är baserad på ett uppdrag hon gjorde åt Leica. Samtidigt har hon startat ett konto på Instagram där hon lägger upp mer vardagliga bilder. Men inte hur som helst, allt är genomtänkt. Det är något som genomsyrar all fotografering Sandra gör. Privat fotograferar hon inte heller speciellt spontant. Utan plockar hon upp kameran sätts hela processen i gång i hennes huvud och hon börjar regissera och tänka i koncept istället för ett snabbt snapshot på barnen.

–  Men jag saknar inte det spontana fotandet, jag tar hellre bilder som verkligen betyder något.

Ibland kommer hon och den äldsta dottern på bildidéer tillsammans som de sedan planerar och genomför. Sammantaget fungerar det bra att kombinera arbetet som frilansfotograf med att vara mamma.

–  En stor del av arbetet är ju tankeverksamhet och det kan jag göra var jag än är, så jag har möjlighet att vara mycket med mina barn.

Men även hennes partner tar del av arbetet.

–  Han gör mycket av retuschen, vi har utvecklat en teknik som fungerar bra för mina bilder. Det är jätteskönt att ha någon så nära till hands som arbetar med bilderna. Om man använder olika retuschörer hela tiden måste man ändå vara med och kontrollera att de gör rätt, han vet hur det ska vara och jag kan spara in min tid genom att lämna över retuschen till honom.

På nätet syns många av Sandras bilder på olika bloggar, de gillas, diskuteras av och inspirerar unga tjejer som själva är intresserade av mode och gillar att fotografera. Det tycker hon är väldigt roligt.

–  Jag blev och blir inspirerad av många kvinnliga fotografer och det är roligt att jag kan ge något tillbaka.

Men det är inte bara lovord, ibland får hon kritik för att man inte ser kläderna tillräckligt bra i hennes bilder, att de inte är tillräckligt säljande. Men Sandra har svar på tal.

–  Jag köper inte kläder för att jag ser någon ha dem på sig och bli fotad mot en vit bakgrund i en studio. Däremot om jag ser en människa i en viss situation med ett visst klädeplagg så tänker jag »jag vill också vara där« och därför vill jag ha den klänningen. Jag tror att många fungerar likadant.

Sandra har alltid sett att hennes bilder är först en bra bild, sedan en bra modebild. Hon har ambitioner med sitt fotografi som ligger utanför den direkta modevärlden. En stor förebild är den franska fotografen Sarah Moon som lyckades behålla sin personliga stil genom sitt modefotografi men även genom personliga projekt, konstprojekt och även filmprojekt. Sandra ser gärna att hennes bilder i framtiden skall kunna nå ut till en större publik genom galleriväggar, bokprojekt, internet och andra sätt.Som de flesta yrkesarbetande fotografer skulle hon även vilja ha mer tid för egna projekt och det finns även tankar på att fortsätta studierna med en doktorsavhandling någon gång när hon blir äldre.

När vi pratat klart går vi ner mot sjön för att ta några bilder. Vädret är oförändrat men vinden förmår inte riktigt att ändra de nu lätta regndropparnas riktning från vertikal till horisontell.

–  Jag har försökt göra några jobb här vid sjön, men det har alltid regnat, avslutar hon och skrattar.