Krönika

Bengt Luthman: Ergonomi och fantasi

Det här med ergonomi och storlek på kameror hänger ju ofrånkomligt samman. En kamera med bra ergonomi har ett bra grepp, vad som är ett bra grepp är ju så klart olika beroende på hur ens egna händer ser ut, men vi kan oftast konstatera att ett rejält grepp gör att man får ett stadigt tag om kameran. Vissa gillar en kamera med ett rejält grepp, vissa gillar en så liten och smidig kamera som möjligt.

Personligen har jag ett litet kluvet förhållande till det här med storlek på min kamerautrustning. När jag är ute på tur med den så vill jag så klart att den ska vara så smidig som möjligt, gärna lätt och innehålla så få komponenter som möjligt utan att tvinga mig till allt för många kompromisser vad gäller möjligheten att ta bilder och den rent tekniska kvaliteten på bilderna. Men samtidigt när jag får lägga vantarna på en rejäl kamera med vikt och stort grepp känns det liksom lite mer »på riktigt«. Varför det är så vet jag inte, antagligen är det en kvarleva från när jag började fotografera och tänkte att större grejer alltid var bättre eftersom min utrustning var ganska pluttig. 

Jag minns till exempel när jag testade Pentax 645Z och Hasselblads H5D-50C, när man greppade dem kändes det sjukt proffsigt. Greppet som fyller hela handflatan, spegeln som slår med ett ljudligt »smack« och en skakning som nästan känns som en rekyl. Vikten som gör att armarna känns för klena efter bara en kvart. Ja allt det där skänkte mig en wow-känsla. Lite som att jag, trots ett livslångt ointresse för bilar tycker att en onödigt stor amerikansk pickup med alldeles för stor motor låter lite maffigt när man trycker på gasen. Det är helt enkelt något med stora saker som låter och känns rejäla. 

Men, sen kliver ju verkligheten in i bilden. På samma sätt som jag skulle gråta i en kvart varje gång jag behövde tanka den där enorma bilen och svära när jag skulle parkera skulle jag störa mig på att försöka få ner en mellanformatare med ett enda objektiv i samma fack i kameraväskan som jag med lätthet får ner en mindre kamera med minst tre objektiv i. 

Sist jag var iväg på någon form av resa hade jag med mig både min numera standardiserade systemkamerautrustning, hus och tre objektiv, och en ny bekantskap som jag skaffade i höstas. En så kallad avancerad kompaktkamera. Du vet, en sådan där med lite större sensor och lite bättre objektiv än en vanlig kompaktkamera (en sådan som knappt finns längre). Den lilla kameran hängde med mig varje dag, på varje tur. Systemkameran låg i sin väska i stugan och togs pliktskyldigt fram en gång för att ta en bild som krävde lite mer tele än vad min kompaktkamera erbjöd. Men den lilla kameran var ju betydligt enklare att ha med, ta fram och fota med. Framför allt så tog jag fler bilder än jag hade gjort med systemkameran.  Hade jag varit ute på ett betalt uppdrag, eller något annat som gjort att jag krävde bättre bildkvalitet hade jag så klart släpat med mig den större kameran. Men för avancerade semesterbilder som ändå duger i tryck fungerar den lilla kameran perfekt. Men ju äldre jag blir, och troligen ju mer erfarenhet jag får, desto mer uppskattar jag kameratillverkarnas slit för att komprimera tekniken så mycket som möjligt. 

Så, hallå! När kommer en kamera med fullformatssensor med ljusstark och skarp zoomoptik från 14 till 200 millimeter? I fickformat?

 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna