Krönika

Claes Grundsten: Fotografisk perfektion

Är det en förskönad bild av världen som fotograferna visar? Inom reklam och mode är det solklart på det sättet. Människor och prylar plåtas i ett gynnsamt ljus och bilderna retuscheras för att framställa motivet så fördelaktigt som möjligt.

 Alla vet att det är på det sättet. För att sälja något krävs en polerad verklighet. Snyggt ska det vara, och den digitala teknikens möjligheter är gränslösa. Men har denna strävan efter perfektion även smittat av sig på dokumentärfotografin? Kanske. Det kliar i fingrarna hos många med en kamera i handen. Man vill få till den perfekta kompositionen. Att kallas perfektionist ger en fotograf hög status.

För några år sedan uppmärksammades det famösa försöket att vilseföra betraktarna med en osannolikt bra bild på ett lodjur. Fotografen hade sytt ihop två olika bildfiler, en på djuret och en på miljön och skapat ett drömscenario med ett lodjur i sin rätta biotop. Hade bilden varit äkta hade den blivit älskad och kanske odödlig. Nu blev den avslöjad och förfalskaren hamnade i onåd. Händelsen säger något om vår tids fotografer och bildbetraktare. Vi kräver numera att fotografier av verkligheten ska vara mycket bildmässiga för att vara värda att titta på. Men de måste också vara äkta i något avseende. Flera estetiska normer råder inom den fotografiska bildkonsten. Kompositionerna ska vara balanserade, tydliga och ha ett vackert ljus, även inom den dokumentära genren. 

Fotografer vill som regel ha en lugn bakgrund i ett porträtt, vare sig det är av en pryl, ett ansikte, en blomma eller ett djur. Miljön runt det som avporträtteras får inte störa objektets skönhet. Målande konstnärer tänker ofta tvärtom. De lägger gärna till ett disharmoniskt inslag i bilden för att göra den mer levande. Målade bilder på djur har ofta gräs och grenar som täcker lite av kroppen. Fotografer gör allt för att undvika detta. Man tar för givet att fotografier alltid uppfattas som levande, även när omgivningen är estetiskt städad in absurdum. Fotografer gör hellre kompositionen ren, än avbildar något rakt upp och ned.

Denna grafiska renodling med kamerans hjälp övergår lätt i förljugenhet. Bilden av verkligheten blir skönare än verkligheten själv. Å andra sidan måste dagens fotografer tänka mycket på det estetiska för att få respons för sina bilder som annars drunknar i den mäktiga bildstormen. Villkoren är dubiösa. Perfekta kompositioner uppfattas som mästerverk. De som fotograferar vissna blommor eller luggslitna djur måste göra bilderna vackra, annars göra de sig icke besvär. Ändå vet vi alla att verkligheten för det mesta är ofullkomlig och ofta ful. Mitt påstående är kanske drastiskt, men jag tror att nutidens fotografiska perfektionism påverkar vår verklighetsuppfattning. Även som dokumentärfotograf är man på jakt efter den fulländade bilden. Man jagar den sköna konsten. Men å andra sidan – det är därför vi älskar att fotografera.

 

 

 

167315513313063_1680444308666835
 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna