Krönika

Sara Arnald: När storleken har betydelse

Vi är många yrkesfotografer som börjat snegla på andra kamerasystem än de som varit marknadsledande under lång tid (jag talar förstås om bland andra Canon och Nikon) ...

Konkurrenter lanserar mindre, lättare spegellösa kameror som har utmärkta sensorer i fullstorlek. Och de nya elektroniska sökarna har nu blivit så bra att de på allvar är användbara. Förutsatt att grundläggande egenskaper såsom råformat, korta uppstartstider, snabb autofokus och vädertätning är uppfyllda känner jag att jag inte skulle ha några problem att vända de gamla systemen ryggen.

Faktiskt får också min rygg vara med och bestämma i den här frågan, eftersom jag är ohyggligt trött på att släpa runt på tung utrustning. Det är sällan några problem när transporten är smidig och man har assistent – men om man också gör många solouppdrag på resande fot, då räknas varje gram i packningen.

Vandringsreportage i Alperna, en story om att paddla med späckhuggare, ett reportage om att cykla upp på en fjälltopp – ja ni förstår att det är lite svårt att motivera att släpa runt på tunga kamerahus, stativ och vita kvalitetszoomar innehållandes mer glas än en skyskrapa. De resulterande bilderna kommer dessutom aldrig att användas i en större storlek än den här tidningssidan. Kanske kommer de bara att publiceras online.

Trots att jag i stort sett har växt ihop med min Canon och att jag med den drar lika fort som Lucky Luke kan jag efter tre mils tung vandring i blötsnö utan sorg byta bort den mot en kompakt systemkamera. Ja, till och med mot en avancerad kompaktkamera med en fast monterad zoom. Och när man balanserar på en kamelrygg vill jag gärna slippa vifta med ett tungt teleobjektiv. Och jag svär lika högt varje gång jag sitter i en kajak och försöker få ner utrustningen i en vattentät säck.

Det var länge sedan jag såg det som en prestigeförlust att ses med något annat än en så kallad proffskamera. 

En lättare och mindre skrymmande fotoutrustning löser alltså både ergonomiska och logistiska problem. Men det finns ju tillfällen då krympande utrustning också ställer till det. Speciellt om man är lite tankspridd. Jag menar förstås säcksyndromet.

Kanske är jag ensam om att ha gett denna företeelse ett namn, men jag vet många som ständigt drabbas av det, säcksyndromet. Det slår till när det är dags att packa ryggsäcken för dagen – eller när man gör ett kort stopp längs vägen för att leta upp något som plötsligt behövs. Det kan vara en ficklampa, en mössa, en kåsa eller ett objektiv. Någonstans i den enorma vandringssäcken finns det, naturligtvis vet man exakt var, eftersom man ju packar så fiffigt.

Problemet är att när man fått fram ficklampan och stoppat tillbaka resten av packningen, ja då är plötsligt handsken borta! Lösningen är förstås att packa upp igen och hämta handsken som hamnat i kamerapåsen. Så packar man ihop igen och då är kameran försvunnen. Så förvandlar man den rogivande pausen till en märklig feberdröm. 

Alltför ofta händer detta under stress, alltså när det är ohyggligt kallt eller regnigt – eller när Storsjöodjuret råkar glida förbi med Snömannen på ryggen. I det desperata famlandet är det förstås lättare att skilja en hoprullad socka från ett kamerahus med ett trekilos teleobjektiv. Men om hela kameran väger 800 gram är det trots allt mer sannolikt att man ständigt kan ha den framme – även om man redan har femton kilo på ryggen.

 

 

    Senaste numret