Patrick Sörquist: En bättre värld på balkan

Året är 1995. Under tre år har Jugoslavien varit ett europeiskt trauma. Folkgrupper har krigat mot varandra, tidigare vänner och grannar har blivit bittra fiender. Men när Daytonavtalet skrivs på i december 1995 är det åter fred. Men nu finns inte Jugoslavien längre – landet är sönderslitet i nya stater – stater som sedan dess gått skilda vägar.

PATRICK SÖRQUIST

Ålder 40 år.

Bor Göteborg.

Utrustning till Balkanreportaget Mamiya 7 med 65 mm objektiv (motsvarar ca 32 mm i småbildsformat), Fuji 400H-film.

Länder han besökte Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien, Montenegro, Makedonien och Kosovo.

Utrustning hemma Canon 5D Mark II med bland annat 28/2.8 och 50 mm macro. En Canon Eos 7D för sportjobb.

Hemsida www.patricksorquist.com

Patrick ville ta avstamp i sviterna efter kriget, men ändå försöka hitta något bortom den vanliga mediebilden. Totalt gjorde han fyra resor, mellan två och fyra veckor långa.

–  Jag har alltid varit svag för berättelser som har med en resa eller förflyttning att göra. Reportage längs en väg, flod eller region har något härligt obestämt runt sig. Jag har alltid varit rastlös så det känns som om sådana berättelser passar mitt sinne.

Tankarna på projektet startade när han flyttade till Göteborg för ett par år sedan. Patrick lärde känna fotograferna Joakim Roos och Magnus Sundberg som jobbat i Jugoslavien under kriget.

–  Efter att ha pratat med dem och efter att ha träffat min brors kompisar som flytt hit från Bosnien, blev jag nyfiken på hur det såg ut i dag. Hur lever människor nu? Hur är stämningen mellan olika folkgrupper? Hur ser man på framtiden? De bilder jag hade sett var mest bilder av krig och desperata människor.

Men är det inte omöjligt att greppa ett så stort ämne i ett bildreportage?

–  Jo, det är ju det. Jag läste på mycket, men insåg att jag inte skulle kunna berätta hela historien. I stället har det blivit en sorts personlig betraktelse över saker jag stött på under resorna. Visst kan man försöka hitta krokar och vinklar som kan fungera i ett mer journalistiskt sammanhang, men jag känner att det inte alltid är nödvändigt. En känsla kan vara det bästa fröet till en bra berättelse.

Reportagets titel fick han från ett väggklotter i Makedonien: I can only see a better world – built on the ashes of this one.

–  Det var kanske det jag ville berätta? Att den unga generationen vill vidare. Några av länderna är redan med, eller på gång in i eu, medan andra lierar sig mer med ryssarna. Gemensamt är att man söker efter en ny framtid.

Patrick tycker att han är mer av betraktande än regisserande fotograf. Han parkerar sig gärna med kameran och väntar ut situationerna. För att få fram en lågmäld och mer poetisk känsla i Balkanreportaget använde han ett enda, fast objektiv på en Mamiya 7, en mellanformatskamera med film och mätsökare.

–  Just att hitta ett lugn och stå tillbaka och skapa en scen i sökaren var det som jag gillade bäst med kameran. Den fokuserar på en meter som närmast och det kräver ett lite annat sätt att skapa bilderna på. Och med 400 ASA-film i solljus blir allting skarpt, så det gäller att tänka till.

Med bara tio bilder per rulle fick Patrick hålla igen på exponeringarna.

–  Jag tror att det gör att man skärper till sig och lyssnar på magkänslan när man tar bilden. Det går inte att bara knäppa på. Visst kände jag ibland att: »Hjälp – jag tog bara en bild! Varför tog jag inte två, tre rutor?” Om någon hade blinkat hade bilden inte funkat.

Efter den första, månadslånga resan i mars 2009 klantade labbet till det rejält. Patricks bilder framkallades i diakemi i stället för C41 för analog film och 20 rullar blev förstörda.

–  Det kändes riktigttungt men jag bet ihop och försökte se det som ett tecken på attjobba ännu hårdarepå nästa resa. Jag intalade mig att de förstörda bilderna inte var särskilt bra för att missödet skulle fungera som tändvätska i stället. Och det funkade faktiskt.

Efter att ha scannat filmerna och läst in dem i datorn har han valt att även hålla efterbehandlingen på ett minimum.

–  Jag har inte dragit ur några färger, inte mättat upp, utan försökt hitta innehållet eller känslan i bilden i stället.

Patrick nämner några av sina fotografiska inspirationskällor: Klavdij Sluban, Josef Koudelka, Magnumfotograferna Carl de Keyzer, Alex Webb och Alec Soth.

–  Alex Webb jobbar ju nästan bara med att flanera runt på gatorna med sin Leica och Alec Soth jobbar ofta med storformatskamera som kräver uppställda och lugna bilder. Jag tror att de påverkade mig i det här projektet.

Fotografen Klavdij Sluban har Patrick haft med sig sedan han gick på Biskops Arnö för några år sedan.

–  Flera i min klass jobbade väldigt snabbt och spontant och jag ville också försöka jobba så. Min lärare, Tomas Wågström, tyckte att jag skulle testa, men att jag främst skulle försöka hitta min egen stil. Jag är nog mer eftertänksam och inte så mycket pang på, så en lite lugnare stil passar mig bättre. När Tomas visade mig Slubans bilder kände jag direkt att det var något. Bilderna var svartvita, lite i Josef Koudelka-stil men lite mer poetiska.

Patrick började ganska sent med foto, han var 25 år när han fick sin första kamera. Då pluggade han till låg- och mellanstadielärare i Uppsala. Men efter några år som lärare började han tröttna.

–  Jag kände att även om jag gjorde ett bra ett bra jobb just då skulle jag inte palla på sikt. Visst kan fotografyrket vara kämpigt, men det ger mig mer. I skolan kändes det som att man bara gav, i fotografyrket känns det som man får något tillbaka.

I framtiden varvar han gärna fler privata projekt med det yrkesmässiga fotograferandet.

–  Jag vill inte bara tänka på pengar även om man självklart måste betala hyran. Som fotograf måste man göra lite allt möjligt men jag vill helst hålla mig nära det journalistiska. Det intressanta med det här jobbet är ju att man får se miljöer som man aldrig hade fått se annars. Att man får ta del av människorsberättelser och vardag, det är nog det största privilegiet i det här jobbet.

Under 2011 hoppas han att Balkanprojektet ska komma ut i bokform. Sedan vill han göra fler resor. Och Patrick reser gärna tillbaka till Balkan.

–  Människorna i länderna jag besökte var väldigt fina och gästfria. Då blev det ännu mer svårbegripligt hur inbördeskriget kunde bli så fruktansvärt och tragiskt.