Test Panasonic GF2 - En liten värsting till flanör

Panasonic GF2 marknadsförs som världens i nuläget minsta och lättaste systemkamera med inbyggd blixt. Den är faktiskt så liten att den kan tas för en kvalitetskompakt (som ju vanligtvis är något större än andra kompakter). Med det nya pannkaksobjektivet på 14 millimeter är kameran i stort sett lika stor som exempelvis kvalitetskompakterna Olympus XZ-1 och Panasonic LX5 som i sig inte är särskilt stora. GF2 är lite tjockare, men bredden är nästan densamma. Skillnaden mot föregångaren GF1 märks – GF2 är 19 procent mindre. Det gör GF2 såväl lättare som smidigare att hantera.

GF1 var redan på sin tid (lanserades hösten 2009) ett komplement till den stora systemkameran – en kamera man alltid kan ha med sig. Panasonic GF2 kan för många än mer fungera som ett komplement till den vanliga systemkameran, men GF2 är också ett alternativ för den som vill ha en kvalitetskompakt. Jag gillar att kameran är så liten och diskret, det gör att jag nästan omärkbart kan ta bilder på mina vänner utan att de bryr sig. Med min stora systemkamera blir de lättare medvetna om att de blir fotograferade. Slutarljudet är däremot ganska högt. Jag hade gärna sett att Panasonic försökt dämpa det lite. Olympus Pen E-P1 lät ganska högt, men gav sken av en gammal klassisk analog Pen. Ljudet på GF2 är mer »plastigt« och ger inte samma kvalitetskänsla. Därför kunde de gärna ha fått dämpa ljudet något.

Medan GF1 med sina många knappar utstrålade att man var tvungen att kunna väldigt mycket fotografering, kan nog GF2 mycket lättare locka över köpare från kompaktkamerasidan. Mycket mer än storleken har förändrats sedan GF1 och de flesta skillnaderna rör själva kamerahuset. Bland annat har programratten försvunnit, vilket känns lite som en eftergift – Panasonic vill nog inte att GF2 ska uppfattas som för avancerad och skrämma bort folk.

Programratten kommer man i stället åt via Menu/Set eller via pekskärmen som också är ny sedan GF1. Pekskärmen är en helt egen historia som jag kommer att återkomma till senare i testet.

På baksidan av kameran har flera knappar försvunnit – AF/AE-låset, AF/MF-knappen samt Display-knappen. Q.Menu-knappen har blivit en mångfunktionell Q.Menu/Fn/Radera/Stega-tillbaka-i-menyerna-knapp och även fått en ny placering. Även bildvisningsknappen har flyttats.

Inmatningsreglaget vid tummen är däremot kvar.

På GF1 var inte knapparna perfekt placerade, men det var lätt att komma åt funktioner som byte av proportioner, filformat, AF-lägen med mera. På GF2 är det svårare att snabbt ändra sina inställningar. Många av funktionerna har flyttats till pekskärmen.

Q.Menu finns även som pekbar ikon på skärmen och döljer en mängd olika inställningar. Den är dessutom programmerbar efter ens egna önskemål vilket är riktigt trevligt och användbart.

Pekskärm

Likväl som storleken och de färre knapparna ska göra att kameran inte verkar för avancerad, är pekskärmen givetvis också ett led i att göra kameran attraktiv för en större målgrupp. Med konkurrensen från Sony, Samsung och Olympus (och troligen även Canon, Nikon och Pentax under det kommande året/åren) måste det till något speciellt för att sticka ut från mängden. Kompaktkamera-användarna är en gigantisk målgrupp. Med en spegellös systemkamera kan de fortfarande få en riktigt liten kamera, men med mer kraft och kvalitet.

Men det är för mig en gåta att man inte kan få till en bättre pekskärm. Visst, den känner av att jag pekar, men gehöret är inte absolut. Det kan givetvis bero på att jag är van vid Iphones absoluta pekgehör, men GF2 förstår de facto inte alltid när jag trycker. När så många av inställningarna gömmer sig som ikoner på skärmen är det av yttersta vikt att det går snabbt att trycka och att kameran känner av när man trycker.

Skärmen består också av en mängd tryckbara ikoner som man via Display-ikonen på skärmen kan få bort. Nästan. »Programratten«, i form av ett P, M och så vidare beroende på vilket läge man har inställt, syns hela tiden upp i vänstra hörnet. Det är möjligen en smaksak, men jag finner det ibland befriande att kunna få ha en ren skärm utan för mycket gytter på. Framför allt eftersom det är skärmen, om man inte köper till en sökare, som man komponerar sina bilder på.

Många av ikonerna försvinner också vid halvnertryck.

Pekskärmsfunktionen går inte att stänga av. När jag har mittpunkts-af inställt och råkar (eller med vilje) komma åt skärmen får jag upp funktionen för att flytta AF-området. De gånger jag har behov av att göra det är det riktigt smidigt. Men de flesta andra gånger, när jag inte vill göra det, är det tålamodsprövande. För det är väldigt lätt att komma åt skärmen och så fort jag gör det kommer den här funktionen upp. Den stänger inte ner sig själv efter några sekunder, utan det krävs ett knapptryck. Vill man egentligen trycka på en ikon, men trycker lite vid sidan om kommer funktionen upp och ja, du kanske förstår att det kan vara en liten prövning av tålamodet.

Jag skulle helst se att möjligheten till att stänga av pekfunktionen fanns. Det fungerar lite bättre om jag blandar tryck på pekskärmen med att använda de fysiska knapparna.

En blunder

När man gör en kamera av den här typen som vill nå en stor grupp konsumenter som inte är ärrade systemkamera-användare, utan vana vid att kompaktkamerans skärm visar det du får, är det en blunder att skärmen inte visar inställd exponering i m-läget. Eller tror Panasonic inte att de som köper den här kameran kommer att använda det manuella läget? I Panasonic GF2 går det att välja om skärmen ska rätta sig efter hur du ställer in bländare och slutartid. Det finns ingen sådan möjlighet på GF2, men default borde ha varit att skärmen visar inrattad exponering och inte tvärtom. I stället får man förlita sig på exponeringsskalan för att se huruvida det man ställt in hamnar i mitten eller åt det mörkare eller ljusare hållet.

Skärmen ljusas däremot upp eller mörkas beroende på om man riktar kameran mot något mörkt eller ljust. Men detta sker oberoende av vilka värden jag ställt in för bländare och slutartid.

Ett genidrag?

Blixten poppar upp via en knapp och det är ju helt i sin ordning. Det goa med blixten är att den sitter på en rörlig led och därför går att vinkla något, till exempel kan man studsa blixtljuset i taket för att få ett lite lugnare blixtljus på den man fotograferar. Det går inte att låsa blixtarmen i någon annan position än helt nerfälld eller uppfälld, men det fungerar fint att hålla blixten, i den position man vill ha, med fingret. Blixtarmen gör också att blixten hamnar lite längre ifrån objektivet till skillnad från andra kameror med inbyggd blixt.

Flera format och 3D

Stillbilder kan fotograferas i flera olika format – förutom 4:3 även 3:2. 16:9 och 1:1. Vid kvadratiskt format blir det då givetvis en hel del svarta ytor på skärmen. Till skillnad från vissa andra kameror från Panasonic, är det samma bredd oavsett format, förutom 1:1.

GF2 är även kompatibel med 3D-objektivet 12,5mm för stillbildsfotografering. Men det har vi ännu inte fått möjlighet att testa.

Bildkvalitet

Bildkvaliteten är något sämre än Sonys Nex-kameror, men bättre än Samsungs spegellösa systemkameror. Jämfört med Olympus motsvarande modeller är skillnaderna inte stora. Jämfört med gf1 sker en kraftigare brusreducering vilket gör att resultatet på högre iso blir bättre. När GF2 reducerar brus gör den det både mindre prickigt och med mindre färgbrus. Men gränsen för där bruset slukar detaljer är densamma. Bilderna blir något mjukare med GF2, men brusreduceringen är helt okej avvägd – det är sensorn som inte klarar att göra det bättre.

Panasonic brukar vara bra på autofokus och det är även GF2 med 14mm/2,5.

Filmning

Panasonic gh2 är ett bättre filmalternativ för den som vill ha full kontroll. GH2 är även ett snäpp skarpare. GF2 ger inte lika mycket inställningsmöjligheter och det finns till exempel ingen manuell kontroll för filmningen.

Men bara för att GH2 är något bättre, är GF2 inte dålig sett till filmkvaliteten. Den är aningen mindre skarp än de flesta systemkameror, men bättre jämfört med kompaktkameror, främst eftersom kompakter sällan har 1080-upplösning.

Panasonic använder både formaten AVCHD och motion-jpeg. På GF2 finns en inbyggd stereomikrofon, men det finns ingen möjlighet att ansluta en extern mikrofon. På ovansidan av kameran finns en dedikerad knapp för att starta och stoppa filmning. Den sitter väl placerad, i nivå med skalet, bredvid den vanliga avtryckaren. Att knappen är nersänkt i skalet gör det svårare att råka komma åt den. Det brukar dock sällan vara ett problem på andra kameror heller.

Slutsats

Till skillnad från GF1 ger GF2 inte sken av att vara lika avancerad och svåråtkomlig för nybörjaren. Knapparna och reglagen är färre och många av inställningarna har i stället flyttats till pekskärmen.

Pekskärmen kunde däremot ha fått bättre »gehör« och det krävs viss vana vid pekskärm-ar för att smidigt kunna sköta inställningarna via den.

Panasonic GF2 är tillsammans med pannkaksgluggen 14mm/2,5 så kompakt att den nästan är en kompaktkamera. Jag kan tänka mig kameran som ett alternativ till min stora systemkamera. Kameran kan också vara ett alternativ för den som vill ha en kvalitetskompakt eller för den som vill ta steget från sin vanliga kompakt till en systemkamera utan att gå upp alltför mycket i storlek. Med ett zoomobjektiv blir kameran givetvis inte lika kompakt.

Så satte vi betyget

Bildkvalitet 7

Inte så bra som Panasonic GH2, men i klass med Olympus micro fourthirds-kameror.

Byggkvalitet 8

Hög byggkänsla trots den lilla storleken.

Ergonomi och logik 6

Många av inställningarna gömmer sig på pekskärmen, men hanteringen är inte helt självklar. Den ligger däremot bra i handen.

Mångsidighet 6

Det är ingen kamera för allt, men den är lätt att alltid ha med sig, har en del vettiga funktioner och en oväntat användbar blixt.

Valuta för pengarna 6

6 800 kronor för hus och 14mm-objektivet är lite väl högt för en »kvalitetskompakt«.