Sara Arnald bloggar i storformat

50percentgray.net var fotobloggen som tog sig från nätet till en fysisk utställning på Galleri Ikon i Stockholm för några år sedan. Bloggen, såväl som utställningen, bestod av de mest skiftande motiv och fotografen Sara Arnald bjöd på en vidd av fotografiska stilar.

I Carried Away tar hon fotobloggen in i storformatets värld. Sedan den 20 december förra året är hon på långresa med sin man i Asien och Australien.

–  Jag kände ett akut behov av att skapa fria bilder och att utmana mig själv, säger Sara Arnald. Till detta lades den här känslan av att vilja fly. Jag försökte kombinera dessa, tänkte att jag kunde kanalisera min ångest och min reslust till något kreativt i reseform. En vanlig reseblogg kändes för turistig och min gamla blogg 50percentgray.net kändes färdig. Jag behövde ta ett nytt steg.

Carried Away blev det för att hon ville ha en positiv titel som visar att hon längtar iväg och bärs av en längtan och av lust.

Med på resan har hon den digitala storformatskameran Phase One 645AF med diverse objektiv och ett P40+-bakstycke. Sara kände sig lite ledsen över att alltid få med sig för "små" bilder hem. Varför valde du storformat?

–  Jag vet inte hur många gånger jag stått med en liten kompaktkamera och hamnat framför en vy som tagit andan ur mig. Eller att jag slarvat bort en fantastisk bild för att jag inte tagit mig den tid som bilden behöver. Det har blivit för snabba knäpp helt enkelt.

Inte minst är storformat bra när man kommer hem och vill göra en bild som är 2x1 meter stor.

–  Det är lätt att bli bortskämd när man professionellt jobbar med superkameror.

Phase One med objektiv och bakstycke kanske inte låter som det mest transportabla när man reser runt i stundtals tuffa miljöer.

Hur fungerar det egentligen att resa med en så stor, tung och inte minst dyr utrustning?

–  Ja, det har ju varit en utmaning, men verkligen inte omöjligt. Jag är ständigt rädd för att få utrustningen stulen ur ryggsäcken. Annars har fukt, värme och sand ställt till det en del och det går dessutom åt ganska ordentligt med batterier.

Carried Away handlar mycket om att släppa planering och kontroll och i stället agera i en kedja av impulser. Kanske något som går stick i stäv med att ha en storformatskamera i näven.

–  Den är inte lika smidig som en kompaktkamera, men för det mesta kör jag handhållet på låga eller medelhöga ISO och kan ha den hängande över axeln som vilken kamera som helst. På de ställen jag har tillbringat mer tid, till exempel ön Gili Meno i Indonesien, har jag jobbat lite mer planerat och det mesta är taget på stativ.

När resan är slut den 25 februari tar nästa fas vid, att göra någonting mer med bilderna, som till exempel utställningar. Att publicera bilder ur ett pågående projekt tillhör kanske inte det normala.

– Det normala är ju att man sparar alla sina bilder för sig själv och först långt fram i projektet börjar göra urval och noggrant bearbeta, ofta om och om igen.

Som man först kanske visar för några få, till exempel en mentor. Att göra ett fotografiskt verk är många gånger en lång, ångestfylld och mödosam process.

–  Nu blottar jag allt det man vanligtvis håller dolt. Men jag har själv alltid varit intresserad av att se fotografers »out takes« efter avslutade projekt, det kan man lära sig mycket av. Så jag hoppas att någon uppskattar att få ta del av min – fotografens –famlande i mörkret.

Ungefär som ett nedslag mitt under repetitionerna av en pjäs – allt är inte fulländat för att det är mitt under en process.

Har det hänt något oförutsett med utrustningen?

–  Tack och lov inte. Jag har förvisso varit mycket försiktig, men jag är förvånad själv att kamerautrustningen har klarat väder, vind och det ständiga skumpandet i ryggsäcken. Däremot har min Mac dragits med ett grafikproblem som gjort bildarbetet svårt. Dock arbetar jag bara i Capture One och inte i Photoshop alls och varje bild tar inte lång tid att göra.

Carried Away fungerar under resans gång som en reseblogg och Sara publicerar kontinuerligt nya bilder på bloggen. En utmaning i sig.

–  På små öar i Indonesien fungerar inte internetuppkopplingen så bra. Inte heller i den australiska outbacken där jag befinner mig nu. Det är nästan 45 grader ute nu och jag ska precis i väg till en gammal övergiven guldgrävarstad. Resande i sig är ju alltid förknippat med praktiska problem som minskar den kreativa tiden.

När man bloggar kan det ju vara svårt att vara på topp varje dag. Hur jobbar du för att hålla uppe nivån?

–  Att prestera något intressant hela tiden är jobbigare än man kan föreställa sig. Dessutom är det naturligtvis svårt att hålla en linje i skapandet, men det är ju egentligen en av utgångspunkterna, att det här inte kan bli ett oerhört tajt sammanhållet projekt. Det varierande motivvalet binds ändå samman av en estetik som växer fram successivt.

Hur tycker du att det har gått hittills?

–  Hittills är jag ganska nöjd faktiskt. Man kan tydligt se att det har varit lite olika typer av resor inom denna enda resa och jag tror att man kan avläsa hur jag mått i olika faser.

Motiven väljs ut på olika sätt beroende på ställe och hur länge Sara befinner sig där.

–  Då kan jag hitta platser som jag besöker flera gånger och där kan jag skapa en scen som jag fått i huvudet. Till exempel mitt självporträtt. Annars handlar det om att något fångar mitt öga när jag passerar. Ofta är det linjer, grafiska objekt och ödesmättade miljöer. Jag försöker tänka så lite som möjligt.

Nu är det mitten av januari och Sara är ungefär halvvägs in på sin resa.

Vad tänker du om projektet nu när du varit ute ett tag?

–  Efter ungefär halva resan (nu är det mitten av januari) börjar jag äntligen hitta en estetik och bilder jag tycker om själv. Och jag trivs med att ha tid över att fotografera varje dag. Däremot kan jag känna att pressen ökar hela tiden på att jag ska prestera bättre och bättre. Men det är ju min egen inre press, och det är en av utgångspunkterna för allt konstnärligt skapande.

På Sara Arnalds blogg om projektet kan du även läsa en essä skriven av hennes man. Den ger ytterligare en inblick i vad Carried Away handlar om.