Kamera & Bild testar

Test: Sony A9 – Snabb, snabbare, snabbast

Det är inget snack om saken: Sony har lyckats skapa den snabbaste kameran med en sensor i småbildsformat – men håller den hela vägen på alla andra plan för att seriöst kunna konkurrera med dagens proffskameror? Svaret är: det beror på.

Ja, Sony A9 är en imponerande kamera när det kommer till snabbhet. Med 20 bilder per sekund kan du som fotograf fånga det som händer utan att du själv märkt att du fotograferat. Ungefär så känns det nämligen när man trycker ned avtryckaren och den ljudlösa elektroniska slutaren är vald.

Men är det guld och gröna skogar hela vägen? Är det dags att sälja av sina värstingpaket av andra märken för att få det snabbaste?

Märkbart är i alla fall att Sony vill in på proffsens marknad, och när vi tittar på A9 så känns det som om vägen hit varit resan, och att A9 varit målet. Även om Sony kommer behöva arbeta hårt för att konkurrera med Nikon och Canon om pressfoto-tronen – framförallt inom sport – så är detta i varje fall början. Med utvecklingen av ett pro-support-program samt ökad tillgång till professionell optik, börjar de sakta men säkert närma sig.

Och det är inget snack om saken: Sony A9 är grymt snabb, på alla plan, men är den tillräckligt bra på alla de andra delar som också behövs för att få en professionell helhet som fungerar för den yrkesutövande kundgruppen? 

Ny, snabbare sensorutläsning

En anledning till att Sony lyckats få upp snabbheten och samtidigt även minskat blackouttiden mellan bildtagningen, är att fullformatssensorn på 24 megapixlar är skapad på ett annat sätt än den traditionella sensordesignen. Den »stackade« sensorn har nämligen elektroniken och minnena närmare sina sensels – sensor-element – vilket innebär snabbare utläsning, kortare signalväg och snabbare omvandling från analog information till digital data.

I övrigt har Sony A9 ett ISO-omfång på mellan 100–51 200 ISO, utökbart ned till 50 ISO och upp till 204 800 ISO.

Även övriga specifikationer är maffiga: wifi, dubbla minneskort, högupplöst digital sökare, gigabit-ethernet, inbyggd bildstabilisering med sensor-shift samt 693 autofokuspunkter.

 

Att fotografera i 20 bilder per sekund gör att det går att fånga snabba förlopp på bild. Dessutom är det ingen blackout-tid mellan bilderna, vilket gör att du hela tiden ser det du fotograferar, som en film, vilket är imponerande bra. 1/800 S, f/4,5, ISO 400

 

Pillig design

Ergonomi och vettig design är en viktig sammansättning för ett yrkesredskap. En närmare titt på A9 ger skenet av att det i princip är en A7R-II vi har framför oss. Detta är både bra och dåligt – det som är bra är att upplägget av knappar och reglage över lag är väl fungerande, men det som är mindre bra är att de inte är helt avvägda för alla de detaljer som ett proffs bryr sig om. 

Knapparna är något pilliga, eller känns kanske så för att distansen mellan knapptryck och action är så pass liten, vilket försvårar i extremt snabba situationer – eller kanske när man måste ha handskar på sig. Feedbacken är alltså något subtil, och det känns nästan som om teknisk ingenjörskunskap och stil gått före användning.

Men visst, snurrhjulen på baksidan är något större än hos A7-modellerna, och enkla att använda. Men jag saknar funktionsknappar på framsidan som kan ställas in efter tycke. 

Jag får även intrycket av att kamerahuset tar mer skada vid slit och släng än andra märkens toppmodeller, något som är av stor vikt för proffset. Visst, man vet inte förrän man testat, men något som pekar åt det hållet är att kamerahuset heller inte är riktigt vädertätat. Exempelvis finns inga skyddande gummipackningar runt luckorna som skyddar mot damm och fukt. Dumt.

Snabbheten är grejen

Det är en underdrift att säga att nya Sony A9 är »en rätt snabb kamera«, faktum är att det är den snabbaste kameran vi testat hittills, som kan ta bilder i denna storlek. Kameran är grym på att skyffla data, och detta utan någon direkt lagg i systemet. Med ett snabbt UHS-II-kompatibelt SD-minneskort går det snabbt att spara dina bilder, även långa serier – upp till nära 250 komprimerade bilder i råformat. Detta är imponerande, och riktigt bra för exempelvis sportfotografer.

Sony har även gjort en del förbättringar mot föregående modeller, A7-II och A7R-II, bland annat att den parallella användningen av menysystemet fungerar samtidigt som kameran skriver från bufferten till minneskorten. Detta har tidigare varit en tråkig flaskhals, framförallt om man vill göra vissa inställningsändringar efter en lång bildserie.

Men hur är då autofokusen? Kort svarat kan man säga att den imponerar stort, och att det även är nu som vi märker att spegellösa kameror på allvar konkurrerar med dagens bästa DSLR-modeller. Eftersom det inte finns någon spegel som rör sig och autofokusen sköts av sensorn – som nu kan analysera scenen i 60 bilder per sekund – så förändras hela synsättet på autofokusens funktionalitet.

Nikon och Canon har exempelvis gett oss AF-inställningar för hur objektet vi fotograferar rör sig, för att kameran ska kunna förutsäga nästa rörelse och därmed fokusera rätt. När kameran förutspår fel får vi en sökande fokus.

 

 

Men Sony A9 har inte den inställningen, och det beror främst på att kameran inte behöver förutse – den mäter nämligen fokus på objektet i realtid – och fokuserar därefter.

Den följande autofokusen är otroligt exakt och snabb. Beroende på vad jag fotograferar kan jag ställa in hur fokusarean ska bete sig, och i vilken storlek jag vill ha den. Efter att ha testat mig fram märkte jag att AF-låsning vid följande autofokus med en flexibel punkt som kan bli större, var blixtsnabb och exakt att använda. Genom att placera det jag vill fotografera i mitten på bilden kan jag låsa den följande autofokusen på det objektet, sedan komponera om bilden – samtidigt som kameran hela tiden uppdaterar fokus på objektet.

Och det är ett imponerande resultat. Gymnaster, boxare, simmare och flygplan, ja allt fastnar och följs efter på ett sätt som jag faktiskt aldrig upplevt med en kamera. Det känns nästan lite som om kameran har en helt annan intelligens än alla tidigare modeller.

 

Sony A9:s ögonigenkänning imponerar. En liten grön ruta fångar upp ögat och låser fokus på detta – bild efter bild. 1/1000 S, f/5,6, ISO 3200

 

Än bättre blir det när den lilla fokuspunkten fångar upp ett öga på en person, och fortsätter hålla fokus där. Fokusuppdateringen syns då AF-punkten rör sig. Ytan den kan röra sig över är hela 93 procent över totalt 693 punkter – vilket är en rejäl bit mot bildkanterna.

Den följande autofokusen är helt enkelt extremt snabb, mycket säker, och kanske bäst av allt är att man vid fotografering i 20 bilder per sekund inte får någon blackout mellan bilderna, utan man ser hela tiden det man fotograferar. Det känns ibland lite som att titta på en film.

Imponerande sökare, hyfsad skärm

Den elektroniska sökaren har en upplösning på 3,69 miljoner bildpunkter, och en bilduppdatering på 120 bilder i sekunden, vilket ger en detaljrik, kontrastfylld och stillsam bild. Även här imponerar A9. Vid 20 bilder per sekunds seriebildstagning reduceras uppdateringen till 60 bilder per sekund, vilket märks, men inte är dåligt i sig. Över lag är sökaren den bästa jag sett.

Den vinklingsbara pekskärmen på 3 tum har en upplösning på 1,44 miljoner bildpunkter, vilket är en liten ökning mot exempelvis A7-II. Bilden är bra även den, men inte alls lika bra som exempelvis de vi hittar hos Nikon D5 eller Canon EOS 1D X Mark II. Tyvärr har Sony även missat att man faktiskt även kan använda en pekskärm till annat än att endast sätta fokus med när man fotograferar med skärmen, vilket känns som en stor miss, eftersom skärmen finns där och funktionerna man kan ha den till bara underlättar för fotografen. Det är nästan frustrerande att se skärmens ikoner för inställningarna men inte kunna trycka på dem.

Flera förbättringar

Sony har lagt ned tid på att förbätttra batteritiden och det märks. Man behöver inte längre vara rädd att batteriet ska dräneras lika snabbt som man är van vid med andra modeller, men sedan är det självklart så att du får fler bilder eftersom kameran är så snabb.

Menyerna har blivit lite proffsigare och enklare att förstå sig på, och det märks att Sony lyssnat på min och andra fotografers feedback.

Sony A9 har två SD-kortplatser, vilket så klart är bra – men man frågar sig varför de inte valt XQD i stället – vilket skulle ge högre hållbarhet och snabbare media, vilket sparar tid för proffsfotografen i slutändan.

Dessutom får vi möjlighet till ethernet och wifi – men tyvärr inte möjligheten att konvertera bilder i råformat till JPG direkt i kameran. 

Dessutom har Sony A9 en hel del bra filmfunktioner som vi känner igen sedan tidigare, men tyvärr inte någon möjlighet till S-Log. Å andra sidan kommer du inte köpa kameran främst för att spela in film, även om den spelar in film i 4K/25p utan beskärning, och knappt synbar »rolling shutter« på grund av sensorns snabba utläsning. Inte heller autofokusen för film har samma funktionalitet som vi hittar för stillbilder.

Bildkvalitet

Jämfört med de allra bästa kamerorna i dag har Sony A9 något sämre dynamiskt omfång. Den är också hyfsat bra på hög ISO-känslighet, även om exempelvis Nikon D5 är bättre här.

Bilderna blir skarpa och fina, även om vi ser att Sony A9 ibland har svårt att automatiskt mäta vitbalansen. Video ser också bra ut, inget revolutionerande har hänt i och med den nya sensorn, men filmerna blir absolut detaljrika och bra.

Slutsats

Som alltid när det släpps ny teknik och nya funktioner finns det barnsjukdomar. Sony har tagit ett stort kliv uppåt i och med att de tagit sig in i proffsens hus, men detaljerna som skapar de avgörande egenskaperna saknas, trots en mäktig autofokus som klassar ut motståndet.

Sony kommer helt klart lyckas ta mark i och med A9, men behöver också tänka till vilka de vill rikta sig åt. Är du fotografen som behöver 20 bilder per sekund i fullformat med extremt välfungerande autofokus har du din kamera här. Annars finns det andra proffsmodeller som erbjuder en helt annan helhet. 

167315513313063_1639288429449090
 

    Sponsrad artikel från Nikon

    Senaste kommentarerna