Test: Canon 1D Mark IV tar igen förlorad mark

Nikons presskamera D3 slog ner som en bomb för två år sedan och var överlägsen Canons motsvarighet 1D Mark III. Nikon hade bättre autofokus men framför allt bättre bildkvalitet vid höga ISO.

Tillsammans med generösa inbytesvillkor har Nikon taget ett fast grepp om pressfotograferna. Nikons teknik har också förts ner till billigare modeller och fått hobbyfotografer att i allt större omfattning välja Nikon.

Det första svaret från Canon kom med 5D Mark II som klarade att ge högre upplösning än Nikon D700 men med likvärdig bildkvalitet.

Canon 7D visade sig bättre än storsäljarna Nikon D300 och D300s trots högre upplösning.

Förväntningarna på Canon EOS 1D Mark IV har därför varit stora.

Nackdelarna med 1D Mark III jämfört med Nikon D3 kan sammanfattas i tre punkter: ISO-prestanda, autofokus och bildkvalitet på JPG-filerna.

Att kunna prestera riktigt bra JPG-bilder som inte behöver bildbehandlas i en dator blir allt viktigare eftersom många fotografer skickar sina bilder trådlöst till tidningar och bildbyråer direkt från kameran.

Slutsatsen för Canons utvecklingsavdelning blev att de måste konstruera en ny autofokusmodul samt jobba mer med brushantering och hur JPG-bilderna genereras.

Även om dessa punkter är de allra viktigaste har 1D Mark IV även förbättrats på en lång rad andra punkter jämfört med 1D Mark III.

Nästan reflexfri skärm

Det tycks finnas en tradition inom Canon att bara göra större förändringar av kamerahuset vid varannan modelluppdatering. EOS 1D och 1D Mark II var till det yttre nästan identiska. Samma sak gäller för 1D Mark III och Mark IV.

Samma förhållande gäller även för billigare modeller som 350D och 400D, 450D och 500D, 20D och 30D, 40D och 50D – ja, ni förstår.

Det som hände när Mark II blev Mark III var att kamerahuset blev något mer ergonomiskt. Knappar separerades så att man skulle kunna skilja på dem utan att titta på kameran. De yttre skillnader som finns mellan Mark III och Mark IV syns tydligast på framsidan där den ena sidan blivit bulligare och fått tre hål för den inbyggda mikrofonen.

På sidan med alla kontakter ska nu plastlocken sitta fast bättre och den stora kontakten för sändaren har fått ett fast lock som inte försvinner. En mikofoningång har tillkommit.

På baksidan har det tillkommit fyra hål för en högtalare, men i övrigt är allt sig likt till det yttre. I stort sett alla knappar har förbättrats så att de ska vara känsligare och exaktare.

Skärmen är fortfarande tre tum stor, men upplösningen är höjd till dagens standard, 920 000 bildpunkter. LCD-panelen sitter ihop med skyddsglaset för att minska reflektioner. Skillnaden mot skärmen på en 5D Mark II eller Nikon D700 är stor när det gäller mängden reflektioner. Det känns som att skärmen på Mark IV absorberar reflexerna. Det blir mycket lättare att se bilden när man har starka omgivande ljuskällor eller är utomhus.

Skyddsglaset är nu gjort av härdat glas som uppges vara repfritt. Den enda nackdelen med detta är att glaset blir kallare när det fryser utomhus. När jag fotograferade en bandymatch vid minus 15 grader höll min näsa på att frysa fast. Å andra sidan kunde jag skapa bort isen som uppstått från utandningsluften utan att riskera fula repor.

När det är så kallt måste man fotografera med tjocka vantar. Det är då skillnaderna mellan renodlade proffskameror och billigare kameror märks tydligt. 1D Mark IV är lättare att hantera med handskar och vantar än 5D Mark II eller 7D. Knapparna är mer separerade och sticker ut tillräckligt mycket. Nikon D3s är dock något bättre i detta avseende.

Med tjocka vantar blir man lite klumpig och det kan det vara bra att låsa tid och bländare för att inte plötsligt överraskas av felexponerade bilder. Det går med 1D Mark IV. Att kunna låsa inmatningsrattarna är också intressant för studiofotografen som jobbar med fast blixtljus.

I Mark IV kan man ändra mellanläget på on/off-ratten så att nästan alla knappar och rattar låses. Detta fungerade utmärkt vid bandymatchen, men när jag fotograferade ishockey inomhus avslöjades funktionens brist. Eftersom den bakre inmatningsratten och styrpinnen bak låses går det inte att byta fokuspunkt. Vid bandymatchen omöjliggjorde vantarna ändå sådant finlir, men vid annan sportfotografering kan det vara värdefullt att låsa tid och bländare men kunna byta fokuspunkt. Canon har rapporterat in detta som en möjlig uppdatering av mjukvaran. Nikon D3 och D3s ger möjlighet att låsa önskad inmatningsratt på ett enklare sätt, det är bara att ta efter.

Typiskt för Canon har de döpt denna funktion galet. Funktionen kallas »Knappfunktion för inmatningsratt off«. Det är bara det att det inte är någon knapp och att justeringen gäller när reglaget står på ON.

Trots att jag ägnar mig på heltid åt fototeknik har jag många gånger svårt att förstå hur Canon namngett sina funktioner. Vinjettering kallar de för »periferbelysning«. »Registrera« betyder på Canonspråk att ta en bild. Det är inte uppenbart att »Regist.funk« styr hur bilderna ska sparas på minneskortet. Jag tycker att det är enklare att förstå »Byt till central af-punkt« i stället för »Byt till registrerad af-punkt«.

Canon borde revidera hur de kallar saker och ting. De borde också underlätta förståelsen för hur kameran kan programmeras. Det går att skräddarsy hur kameran ska fungerargenom att ändra en mängd så kallade CF-funktioner, men att förstå hur de hänger ihop och kan kombineras kräver en mängd tankeverksamhet och väldigt många missar en del av kamerans möjligheter.

När man väl hittat hur man vill ha kameran inställd finns möjligheten att lagra inställningarna på olika sätt. Det går att spara ner dem på minneskortet och ladda in på ett annat kamerahus eller ladda in igen om någon annan lånat ens kamera. Det går också att spara ner vissa inställningar som en grundinställning för kameran. För den som använder olika inställningar vid olika tillfällen går det att spara ner tre olika uppsättningar. Detta liknar C-lägena på Canons billigare kameror. Jag hade gärna sett att det gick att namnge dessa lägen, exempelvis »Sport«, »Stativ« och »Standard«. Stressade fotografer kanske inte alltid har optimal minneskapacitet.

Däremot går det att ändra hur bildfilerna ska döpas och lägga in information i alla bildfiler om fotograf, copyrigt och kameraägare.

Snabb hantering

Efter en lång tids klurande fann jag till sist hur jag ville ha kameran inställd. Eftersom inte tummen når styrpinnen när vertikalgreppet används har jag valt att byta fokuspunkt med den bakre inmatningsratten. Antalet fokuspunkter har jag begränsat till 9. En av punkterna ligger i mitten och resten i en oval runt. Det går då blixtsnabbt att byta fokuspunkt från en del i bilden till den andra. Vill jag snabbt tillbaka till mittpunkten trycker jag på styrpinnen.

Ändring av bländare eller exponeringskompensation gör jag då genom att trycka på fokuspunktsval-knappen och vrida den övre inmatningsratten. Risken för att oavsiktligt exponeringskompensera försvinner då.

Nackdelarna är att jag inte kan ställa in tid och bländare samtidigt och att jag inte kan zooma in till 5 eller 10 gångers förstoring vid fotografering med skärmsökaren. Det senare borde Canon kunna fixa till.

Hanteringen är en vanesak och därför har Canon också varit försiktiga med att ändra formgivningen mellan 1D-modellerna. I mitt tycke har Canon varit för försiktiga, att många fotografer gått över till Nikon är ett bevis för att fotografer kan acceptera stora förändringar bara de vinner på det.

Att Canon EOS 5D Mark II hanteras annorlunda än 1D-kamerorna är lite trist. Nikon har varit smarta som låtit D3/D3s, D700 och D200/D300/D300s ha samma grundlayout. Verkligheten är att många fotografer i dag använder 1D-kameror ihop med 5D-kameror. Och framöver lär även 7D bli vanliga som komplement.

Skärmen på ovansidan är ett exempel på överdriven försiktighet från Canons sida. Varför måste det se ut som en Canon EOS-1 från 1989? Varför inte göra stora tydliga siffror för tid och bländare som på 5D Mark II och 7D?

Bättre blixtexponering

Det gäller att skilja på stort och smått. Även om det finns smådetaljer att ha synpunkter på är 1D Mark IV bland det absolut bästa man kan köpa. Canon har tänkt på små detaljer som att om man ställer kameran på alternativexponering och självutlösare så tar den själv en bildserie. Men ställer man om till enbild eller serietagning får man trycka av varje exponering själv.

Något som inte uppmärksammats i någon större utsträckning är att Mark IV fått en förbättrad blixtexponering jämfört med Mark III. En ny algoritm drar mer nytta av avståndsinformationen från objektiven. Våra testbilder indikerar att kameran också tycks ha blivit bättre på att balansera blixtljus och befintligt ljus. Några definitiva slutsatser om blixtexponeringen har vi tyvärr inte hunnit få fram.

Bättre autofokus

Att Mark IV fått en helt ny autofokusmodul och programmering är tydligt. Canon har jobbat med att få fler skarpa bilder på rörliga motiv och att få kameran att förstå när motivet slutat röra på sig.

Sex gånger snabbare processorer i kameran jämfört med mark III påverkar också autofokusens prestanda. I en direkt jämförelse vid rörliga motiv lyckas Mark IV att sätta skärpan betydligt oftare och hålla en högre bildfrekvens. Om vi jämför med helt nykonstruerade EOS 7D så tappar den mer i fart vid serietagning med kontinuerlig autofokus. Mark IV tappar nästan inte alls i fart.

Nytt är att det går att låta kameran gå från vald autofokuspunkt till vilken som helst av de 45 punkterna. Detta kan vara bra vid vissa rörliga motiv och liknar Nikons 51-punkters 3D-läge. Precis som för Nikon fungerar inte funktionen perfekt och bör inte användas som standard.

Från EOS 7D har Canon tagit »Spot-AF« vilket innebär att autofokuspunktens mätyta minskas för att fokus ska hamna på exakt rätt ställe. Det går bara att använda Spot-AF med Canons supertelen förutsatt att man programmerat om kameran för att ge Spot-AF när objektivets knappar används. Canon säger att detta är för att autofokuspunkterna är mindre än hos 7D därmed mer precisa.

Jag kan ändå se en nytta av Spot-AF vid porträttfotografering med objektiv som 85/1,2 som ger extremt kort skärpedjup. Att sätta skärpan på ögat och inte på glasögonen kan ibland vara omöjligt.

Vid mycket svagt ljus visar sig Canons autofokus ha brister jämfört med Nikons. Med AI Servo irrar autofokusen omkring. Vid pressläggningen aviserades att Canon kommer med en uppdatering av mjukvaran som ska förbättra autofokusen i AI Servo-läge. Med One Shot blir autofokusen säkrare än så länge.

Det finns alltid en undre gräns för hur lite ljus autofokusen måste ha för att fungera. I Canon 1D Mark IV:s fall går denna gräns aningen tidigare än för Nikon D3s.

Enklare att filma

Möjlighet att filma är ett krav från många pressfotografer som behöver leverera filmsnuttar till tidningarnas webbsidor. Bildbyråerna har också en möjlighet att sälja filmer till tv.

Möjligheten att använda olika objektiv och filma i svagt ljus är också en tillgång för naturfotografer som slipper släpa på en separat videokamera med fast objektiv och sämre bildkvalitet.

Eftersom 1D Mark IV har pressfotografer som en viktig målgrupp finns det en möjlighet att börja filma med bara ett knapptryck genom att programmera om knappen för blixtexponeringslås, märkt fel.

Samtidigt har 1D Mark IV den mest avancerade filmfunktionen hos Canons modeller. 5D Mark II ska också få 720p och olika bildhastighter under våren när Mark IV och 7D är utvärderade.

Canon är duktiga på filmning och 1D Mark IV ger en utmärkt kvalitet i full-hd (1920x1080 pixlar). Det går också att skruva ner upplösning till 720p (1280x720 pixlar) eller VGA (640x

480 pixlar).

Att det snabbt går att börja filma är bra, men Canon ställer till det vid redigeringen. Canon använder codecen h.264 som ger utmärkt bildkvalitet vid uppspelning men är väldigt krävande vid redigering. Jag hade gärna sett ett läge för nyhetsfotografering med standard-tv-upplösning och 16:9-format som använder en mindre krävande komprimering för snabb redigering i datorn.

Canon har dock lagt in en möjlighet att klippa sina filmsnuttar direkt i kameran. Klarar man sig med det går det snabbt att få ut filmerna.

Bildkvalitet

När man ser på bildkvaliteten hos 1D Mark IV kan man göra det ur två perspektiv. Hur står sig kameran mot föregångaren 1D Mark III och hur står den sig mot huvudkonkurrenten Nikon D3s?

Den som i dag använder 1D Mark III kommer att uppleva en påtaglig förbättring. Mark IV har fler pixlar än Mark III men samma storlek på de ljusupptagande dioderna. Elektroniken har förbättrats så att uppkomsten av analogt brus i kretsarna har blivit mindre. Skillnaden i brus ligger på 1 steg utan brusreducering. Eftersom mark IV-bilden med sin högre upplösning inte behöver förstoras lika mycket blir intrycket av brus i praktiken ännu mindre.

Den tekniska utvecklingen har också lett till bättre brusreducering. JPG-filerna från Mark IV eller råfiler konverterade med Canons programvara DPP vinner ytterligare ungefär ett steg i brus jämfört med mark III.

Adobes råkonverterare Camera Raw klarar inte av att hålla nere bruset lika bra som Canons. Skillnaden är högst påtaglig. Men bättring är i antågande. Betaversionen av Adobe Lightroom 3 ger betydligt bättre resultat. Adobe jobbar alltså på saken.

Jämför vi 1D Mark IV med 5D Mark II är skillnaden liten. Mark IV ger aningen mindre färgbrus efter brusreducering medan 5D Mark II behåller ett litet övertag i upplösning. Kamerorna kan användas parallellt och knappt någon kommer att se skillnad på vilken bild som är tagen med vilken kamera.

Jämfört med Nikon D3s får 1D Mark IV en tuffare match. Utgångsläget är att Mark IV både har mindre sensor och fler pixlar. Omräknat till småbild skulle Mark IV ha 25 megapixel.

Canons övertag i pixlar ger högre upplösning upp till cirka ISO 12 800. Däröver förlorar Canon på en kraftigare brusreducering.

Nikonbilderna är helt befriade från färgbrus. Canon har däremot en hel del av den, men med brusreducering försvinner mycket av färgbruset. Det är först om man ljusar upp mörka partier av bilden som Canonbilderna får ett störande färgbrus.

Upp till ISO 12 800 är skillnaden i brus mellan Nikon D3s och 1D Mark IV liten om brusreduceringen är påslagen.

I jämförelsen ska också läggas att Canonfotografen i många lägen kan använda ett ljusstarkare objektiv tack vare en mindre sensor. Vi kan förenklat kalla det en inbyggd 1,26 gångers telekonverter utan ljusförlust. Det innebär att Canonfotografen kan använda ett 400/2,8 när Nikonfotografen måste använda ett 500/4 för att få samma utsnitt. Trots detta hade jag gärna sett att Canon haft en småbildssensor. Nikon har visat att marknaden prioriterar bildkvalitet. Med 16 megapixel i småbildsformat hade upplösningen blivit identisk med 1D Mark III med samma utsnitt (bildvinkel), men bruset hade blivit ännu lägre än det är i Mark IV.

Slutsats

Canon EOS 1D Mark IV är ett utmärkt yrkesredskap men också en kompromiss. Mark IV klarar inte att ge samma bildkvalitet som Nikon D3s i extrema situationer eftersom sensorn är mindre och pixlarna fler. Men kompromissen med den mindre sensorn har också sina fördelar. Särskilt för sport- och fågelfotografer som får mer tele för pengarna.

Med en bildkvalitet i klass med 5D Mark II, hypersnabb autofokus, tåligt kamerahus och snabb serietagning är 1D Mark IV inte bara en kamera för pressfotografer utan en riktig allroundkamera.

SÅSATTEVIBETYGET

Bildkvalitet 9

Nikon har höjt ribban med D3s. Canon har valt att göra kameran i klass med 5D Mark II. En större sensor hade möjligen gett Nikon en tuffare match. Skillnaderna är dock inte så stora i vardagen. Först vid extrema ISO-nivåer blir det tydligt.

Byggkvalitet 10

En fullproffskamera som kan användas med handskar och som tål mycket stryk.

Ergonomi och logik 8

Kamerahuset är nästan lika bra som Nikon D3s, men många funktioner är ytterst svårbegripliga.

Mångsidighet 10

Kameran kan göra nästan allt. Tillräcklig upplösning för studio (som 1Ds Mark II), snabb som få och extremt tålig. Filmar dessutom i full-HD med många inställningsmöjligheter och hög kvalitet.

Valuta för pengarna 7

Högre upplösning och bättre filmfunktion gör kameran mer allround än Nikon D3s och ger ett plus i prisvärde.