https://www.kamerabild.se/artiklar/intervjuer/m-nniskor-beh-ver-aldrig-vara-perfekta
543294
Intervjuer
Intervju

"Människor behöver aldrig vara perfekta"

● BILDSPEL Linnea Frank kom till Stockholm för sex år sedan, med planen att börja arbeta på café. Men något sådant jobb blev det aldrig och i dag är hon en fullbokad fotograf.

Totalbetyg

För drygt sex år sedan var hennes plan att börja arbeta deltid på ett café för att kunna försörja sig medan hon startade upp sitt företag. Nu är hon fullbokad och mitt uppe i karriären, men något caféjobb, det blev det aldrig. Kamera & Bild har träffat Linnea Frank.

Inledning

Duggregnet faller från de grå oktoberskyarna, här längs vattnet är det fuktigt och rått. Kylan liksom kryper genom kläderna, men i Linnea Franks studio är det varmt och ljust. Takhöjden är väl tilltagen i lokalerna där hon håller till. Rummet är en kombination av kontor, sminkrum, fotostudio och soffhörna. I ena halvan av rummet står studion redo att användas med blixtar, bakgrunder och vikväggar. Just nu hänger ett stort sjok av genomskinlig plast över två stänger som ligger på de svarta vikväggarna.

– Jag har fotat modeller som fick stå mellan plastlagren, förklarar Linnea när jag undrar vad hon har använt plasten till.

Vi sätter oss i soffan och börjar från början. Hur hamnade en ung kvinna som ursprungligen kommer från Kalmar och flyttade till Skåne som 10-åring, i en studio i frihamnen i Stockholm?

– Jag gick medieprogrammet på gymnasiet och när jag skulle göra praktik var jag hos min kusin som arbetade som fotograf. Efter gymnasiet reste jag lite några månader. Jag hade i stort sett redan bestämt mig för att flytta upp till Stockholm för att försöka starta ett företag och börja fotografera. Från början var tanken att jag skulle jobba deltid på ett café för att försörja mig medan jag startade upp företaget, berättar hon. 

 

Badmode som Linnea Frank har fotograferat i Sydafrika.

Fick jobb hos Bingo Rimér

Den kusin som Linnea varit hos under gymnasiet hade tidigare varit assistent åt Bingo Rimér så under sin praktik hade hon haft lite kontakt med honom ett par gånger. När hon så skulle flytta upp till Stockholm bestämde hon sig för att höra av sig och fråga om han hade något jobb åt henne.

– Jag hade redan gjort klart att jag skulle upp och jobba på ett café, men när jag satte mig i bilen för att åka uppåt hörde Bingo av sig och sa att han hade jobb åt mig i en månad ungefär. Så jag fick ringa till cafét och säga att jag tyvärr inte kunde börja jobba. Den där månaden blev 3,5 år till slut, säger hon och skrattar.

Linnea har ingen utbildning i foto utöver det hon lärde sig på gymnasiet, men hon ser sin praktik som utbildning.

– Förutom att Bingo har väldigt mycket kontakter i branschen som jag fick ta del av så lärde jag mig väldigt mycket om allt annat också. Hur man sköter ett företag, hur man fakturerar, hur man tar hand om kunder och så klart också mycket om fotografering. Jag tror att det var bättre för mig att arbeta som assistent än vad det hade varit om jag hade gått en utbildning. Nu var jag redan inne i branschen när jag bestämde mig för att börja själv, förklarar hon.

När Linnea slutade som assistent skaffade hon en egen studio. Den låg i samma lokaler som ett klädföretag så hon fick börja jobba åt dem och fick fotografera deras kataloger, på så sätt kom hon igång ganska snabbt.

 Gillar människokroppen

Gillar människokroppen

– Jag har alltid varit intresserad av konstfoto och jag älskar människokroppen. På väggarna runt om i hennes studio hänger några av hennes konstnärligare bilder printade på stora metallskivor. Bilderna föreställer mer eller mindre beskurna människokroppar, kraftigt bearbetade i Photoshop.

Retusch är något som är vardag i Linneas värld. Även hennes andra bilder är ganska kraftigt retuscherade. Men det är en del av hennes stil. 

– Visst finns det en gräns för hur mycket man kan jobba med en bild. Om jag suttit länge med en bild kan det hända att jag går lite för långt. Om man går ifrån ett tag och sen kommer tillbaka ser man att man gått för hårt åt bilden. Slätat ut huden lite för mycket eller lyft fram vissa ansiktsdrag lite väl kraftigt.

Men att bilderna liknar verkligheten är inte huvudsaken för Linnea.

– Jag vill att mina bilder ska se ut så som jag och kunderna vill ha dem. Det är så vedertaget i branschen att man retuscherar allt så det är inte något som någon reagerar på, förklarar hon.

– Människor behöver aldrig vara perfekta, men jag vill att mina bilder ska vara det, fortsätter hon. 

Linnea gillar retusch och skulle aldrig påstå att hennes bilder ska likna verkligheten, de är små konstverk som ser så som hon vill. Hon är självlärd när det kommer till Photoshop och ser sin egen utveckling när hon kollar på äldre bilder. 

 

Jobbar med familjen

Det var 2010 som Linnea började arbeta under eget namn på heltid, efter ungefär ett år började hon få väldigt mycket att göra. Hon jobbade långa dagar och kände inte att hon hade tid att lära känna någon ny person som skulle kunna komma in och hjälpa till. Samtidigt hade hennes lillebror precis kommit hem från utlandsresor och hade inget att göra. 

– Det var mamma som föreslog att jag skulle börja jobba med Linnea, säger Felix som sitter vid skrivbordet och redigerar bilder.

Istället för att ta in någon helt ny människa i företaget har nu Linnea haft sin lillebror Felix som assistent i två år och det fungerar bra.

– Vi känner ju varandra utan och innan sedan tidigare så man behöver aldrig låtsas om något. Man kan alltid vara sig själv och det är skönt, säger Linnea. 

– Man kan lita på varandra på ett annat sätt än med andra, fortsätter Felix.

Förutom att hjälpa till vid fotograferingarna gör Felix behind the scenes-filmer från deras plåtningar. 

– Jag älskar att klippa film, men jag håller mig till ganska enkla program. Jag har inte tålamod att lära mig de mer avancerade programmen. En gång när jag försökte ge mig på Premiere Pro tröttnade jag ganska fort, sen insåg jag att jag lät det ta flera år innan jag kunde Photoshop ordentligt, säger hon och skrattar.

Linnea erbjuder således inte film till sina kunder, men Felix gör som sagt små filmer från deras plåtningar. För deras egen skull och för att marknadsföra sig själva.

Trots att Felix tycker att det fungerar bra är han lite sugen på att utbilda sig mer inom filmskapandet. 

– Men vi kommer nog att jobba tillsammans en del även om jag skulle sluta som Linnas assistent, säger han. Deras mamma har ett förlag, Siljans Måsar Förlag, som Linnea också arbetar med lite grand så det blir en del jobb inom familjen. 

 Variation i vardagen

Variation i vardagen

Linneas arbete består av ungefär lika delar reklam, porträtt och redaktionellt. Utöver det så jobbar hon också med sina mer konstnärliga bilder. De konstnärliga bilderna säljer hon bland annat via en av sina hemsidor. Många fotografer har projekt vid sidan av sitt kommersiella fotograferande för att göra något som de känner är sitt eget. Men det tycker inte Linnea att hon behöver. Eftersom hon har sina konstbilder också så gör hon så mycket olika saker att det aldrig blir tråkigt. 

Arbetsbelastningen är lite säsongsbetonad. Mycket av reklam- och modejobben ska göras innan sommaren och innan jul, då blir det lätt stressigt.

– Vintern är egentligen den årstiden jag jobbar bäst på, då finns det inte så mycket annat jag vill göra. Då kan jag gräva ner mig ganska rejält i jobb, berättar hon.

– Jag älskar att jobba kvällar, jag är verkligen inte någon morgonmänniska. I vanliga fall jobbar jag från 10 på morgonen och så sent som det behövs, oftast blir det runt 10-12 timmar. Jag har lite svårt att säga nej så ibland blir det för mycket jobb. Men jag börjar bli bättre på att tacka nej till jobb när jag redan har mycket att göra. 

En regel för att inte drunkna i jobb har hon dock. Nämligen att hon inte arbetar på helgerna.

– Mina helger är heliga. Jag jobbar fem dagar i veckan och är ledig två, så vill jag ha det. Visst händer det att jag jobbat någon helg ibland. Om en kund hör av sig och måste ha något fixat till på måndag och de inte fått in grejerna som ska plåtas förrän på torsdag kväll, ja då får man ju sitta lite på helgen också.  

Trots sina förhållandevis unga år, Linnea är 26, har hon samlat på sig en hel del erfarenhet i yrket. Men ibland stöter hon ändå på fördomar mot sin ålder.

– Det händer att man känner av att vissa man jobbar med inte riktigt litar på att man vet vad man gör, men det taggar en bara ännu mer och jag tänker att »nu jäklar ska jag visa dem«, berättar hon.

Det händer inte speciellt ofta och uteslutande när det är människor hon inte arbetat med tidigare.

– Ibland tror jag att jag har en fördel av att vara ung tjej. Många av modellerna är i samma ålder och de känner sig tryggare med mig än med en medelålders man bakom kameran. Det tas ju upp i media då och då att fotografer är lite väl närgångna mot modeller. Det behöver de ju inte bry sig så mycket om när jag fotar. Framför allt eftersom jag fotar en del avklätt tror jag att det bidrar till att modellerna blir mer bekväma med mig.  

 

Linnea har även samarbetat med Project Playground där hon skänkt några av sina tavlor som sedan har auktionerats ut.

Jobbar med välgörenhet

När Kamera & bild träffar Linnea har hon just kommit hem från en vecka i Malawi tillsammans med Froosh, ett företag som tillverkar smoothies, de har ett koncept där de istället för att skänka pengar vill de bidra till mer långsiktig arbetskraft i de olika länderna. Detta gör de genom att köpa frukt från lokala fruktfarmar. Linnea följde med dem för att dokumentera deras arbete. Med på sin resa hade hon också kläder, fotbollar, pennor och annat som hon själv lyckats få ihop med hjälp av sponsorer. Dessa skänkte hon sedan till de lokala barnen och skolorna.

– Jag har varit där tidigare och kan man hjälpa till så är det självklart att man gör det tycker jag. 

Linnea har också samarbetat med Project Playground där hon skänkt några av sina tavlor som sedan auktionerats ut.

– Jag skulle gärna jobba mer med välgörenhet. Man tjänar ju inga pengar på det, men man ser hur mycket man kan hjälpa till, säger hon.

 Nyttiga misstag

Linnea Frank har precis börjat arbeta med Nikon D800. Tidigare hade hon Canon-prylar.

 

Nyttiga misstag

Det går inte att arbeta utan att göra misstag ibland, det är i alla fall väldigt svårt. Ibland händer oförutsägbara saker som är svåra att kontrollera. 

– Vi var i Sydafrika och fotograferade förra året. I en av fotograferingarna skulle vi ha med en häst som modellen skulle sitta på. Vi hade planerat in plåtningen till en av de sista dagarna vi var där. Allt var inbokat och klart och vi fotograferade i strålande väder, men plötsligt faller modellen ner från hästen och skadar sig så pass att hon måste till ett sjukhus. Vi var fortfarande inte färdiga med plåtningen men vi fick ju så klart avbryta för dagen. Däremot så var vi tvungna att få till de sista bilderna. Så jag ringde runt till alla ställen där vi hyrt utrustning och där vi kontaktat modellen. Alla var väldigt hjälpsamma och vi fick hyra utrustningen några extra dagar för ett väldigt bra pris och vi fick också hjälp med att hitta en modell till. Då andades jag ut och tänkte att det var lugnt. Då var det någon som sa att det skulle bli storm dagen efter, när vi skulle plåta. Men vi fick fota ändå. Bilderna från det första tillfället blev så pass bra att vi ville använda dem och då fick vi se till att bilderna från den stormiga dagen såg likadana ut. Det krävdes en del tid framför datorn kan jag säga, säger hon med ett skratt.

Trots att det var rätt stressigt just då så innebar det att hon fick bättre kontakt med de människor som hjälpte dem där nere. Så nu i vinter ska hon åka ner igen för att fotografera.

– Jag skulle gärna flytta till Sydafrika, jag är kär i det landet. Första gången jag kom dit så kände jag direkt att »här vill jag bo«. Alla är så hjälpsamma och trevliga och landet är så vackert. Sen är det ju varmt också, det är inte fel, skrattar hon. 

 

Kostar som två bilar

För några veckor sedan bytte Linnea kamerasystem, från Canon till Nikon. Innan hon beslutade sig för en d800 lånade hon hem både den och en Phase One. Den digitala mellanformatskameran hade en viss lockelse.

– Jag kan verkligen tänka mig att ha en sådan i framtiden någon gång, alla tar en på allvar när man har en Phase One, säger hon och skrattar.

– Jag visste att den kostade mycket så jag gick in på Procenters hemsida och kollade vad den kostade. När jag såg den där blev jag förvånad, det var inte så jättemycket mer än D800. Då påpekade Felix att det vara bara själva huset. Med bakstycket så kostade den nästan dubbelt så mycket som min bil! Fast den hade ändå inte ett svartvitt läge, vilket gjorde mig negativt inställd till den från början.

Linnea fotograferar nästan allt i svartvitt. Inte så att filerna blir svartvita utan att hon lägger på ett svartvitt filter i kameran. Färgerna finns kvar, men de ser hon först när hon tittar i datorn. 

– Jag tycker att det är lättare att se bilderna då, vissa kunder vill gärna se bilderna i färg direkt i kameran så då får jag köra med färg, men får jag välja själv blir det svartvitt. I objektiv-väg använder hon ett 24–70 och ett fast 60mm. 

 Framtiden

Mycket kan hända

I stort sett alla bilder Linnea tar är ljussatta med blixtar. Favoritljusformaren är en magnumreflektor. 

– Den ger ett ganska hårt ljus som nästan alltid blir bra. Om jag bara fick välja ett tillbehör till min kamera blir det en blixt med en magnumreflektor. 

Eftersom Linnea redan hunnit med ganska mycket på sina år i branschen undrar jag var hon tror att hon gör om fem år. 

– Jag hoppas att jag bor i Sydafrika. Men annars vet jag inte, på fem år kan det hända jättemycket. Det första steget var väl kanske när jag hade min första utställning, för tre år sedan. Det var mamma som frågade om jag inte skulle ta och ställa ut mina tavlor på konstrundan på Österlen. Nu ska jag släppa några mobilskal med mina bilder tryckta på och i sommar kommer jag att ha med mina bilder på badkläder och lite t-shirts. Så det händer ju saker hela tiden. Men jag kan se mig hålla på med mina konstprojekt när jag är 60, så den sidan kommer jag nog aldrig att sluta med. 

Det är dags för mig att kliva ut i den nu mörka eftermiddagen. Det är fuktigt och ruggigt ute. Jag tänker på att Linnea återigen ska till Sydafrika i slutet av december. Det kanske inte vore så fel med lite sol och värme ändå.