https://www.kamerabild.se/artiklar/kr-nikor/sara-arnald-vi-f-rst-r-varandra-v-l
544089
Krönikor
Krönika

Sara Arnald: Vi förstår varandra väl

Totalbetyg

”Jag minns alla mina kameror och hur jag brukade ta på dem.” Det kan vara första gången en Kerstin Thorvall-titel parafraseras i kamerasammanhang, men märkligt nog kom den till mig när jag i helgen gick igenom mitt bildarkiv.
  • Publicerad 5 år 9 månader
    2015-01-17 06:00

Min relation till kameror handlar visserligen inte om köttets lustar, men visst finns det en taktil koppling – hur kameran känns i handen. Jag minns alla mina kameror och hur jag brukade ta på dem. Och bilderna de brukade ta åt mig. 

Jag byter dator och låter min åtta år gamla arbetshäst gå i pension. På dess plats står det nu något vars exteriör påminner om en högteknologisk askkopp. Men snygg är den och jag är glad för det, vi kommer vila ögonen på varandra i många år framöver. Vid min sida ligger en trotjänare, en välanvänd Canonkamera vars yttre sett sina bästa dagar. Vi förstår varandra väl, vi har åkt jorden runt ett par gånger och skapat vackra bilder så jag ser mig inte om efter en ny modell. Ännu.

 

Att jag avverkat några kameror blir uppenbart när jag gräver djupare i bilddatabasen. Ny dator kräver ny lagringslösning och det var lika bra att gå igenom alla gamla bilder för att se vad som ska sparas och vad som kan avvaras. Det är en långsam nostalgiresa, som att förlora sig i världens största fotoalbum. Tiotusentals bilder och minnen passerar revy.

Jag hittar resebilder från världens alla hörn, bilder från fotouppgifter på yrkesutbildningen och en stor mängd uppdragsbilder som jag samlat på mig. Bilder jag gillar och bilder som beställts av uppdragsgivare överlever, jag måste ändå ta ansvar för mitt arkiv.

2005 köper jag min första digitala systemkamera. Att jag valde Konica Minolta berodde nog främst på den stora mängd objektiv jag hade kvar från den analoga tiden. Jag minns hur den kändes i handen och hur vi tillsammans förstod att det är fotograf jag skulle bli.

Jag blir senare varse att alla andra har Nikon eller Canon. När jag tittar på filerna idag ser jag ingen skillnad. En bra bild är fortfarande en bra bild. 

 

Mot slutet av utbildningen är det dags att byta upp sig till fullformatssensor. Av praktiska skäl väljer jag samma kamera som de flesta av mina vänner. Stolt promenerar jag ut från butiken med en Canon 5D.

Av bildernas metadata att döma varar denna kärlekshistoria länge, över tiotusen bilder överlever gallringen och i processen kan jag nästan höra det förföriska knattret från kamerans väljarhjul. 

Men vi träffas inte så ofta längre.

Det ryktades om en yngre förmåga som kunde filma och som presterade bättre – och jag impulsköpte en 5D Mk II. Det visade sig bli ett varaktigt förhållande och jag kände mig trygg och stabil i min yrkesroll. Kanske kunde vi bli gamla tillsammans?

 

Så kom ett bakstycke i min väg och jag kom ut som bigamist. Men jag kunde inte få nog av nyheter och började snart ragga på nykomlingar. Återigen (antagligen av praktiska skäl) höll jag det inom familjen och tog med mig min nya 5D Mk III på Europaturné.

Jag minns min första krönika som handlade om frågan man alltid får som fotograf – om man »kör Canon eller Nikon«. Idag är mitt svar samma som då: det spelar egentligen ingen roll. Faktum kvarstår att man ändå vänjer sig vid ett system och så länge det levererar så är man det trogen.

 

Är det förresten någon som hört något om 5D Mk IV?