Bilden i fokus
Emmelie & Åsa skapade en deckargåta i bilder
Att bilder används för att berätta en historia är inget nytt, men de kompletteras oftast av en text som kan förklara och ge extra förståelse. Men här har Emmelie Hedenström och Åsa Skarp skapat en berättelse endast med bilder, och det är inte vilken sorts berättelse som helst.
Publicerad
Tänk dig en klassisk deckarberättelse i Agatha Christie-stil. En handfull karaktärer, en rad händelser och relationer som leder fram till ett mord. Men sen föreställer du dig det här helt utan text. »Jaha, det är en film«, tänker du då. Men nej, inga rörliga bilder heller. Det förskräckliga mordet på badhuset består av nästan 50 stillbilder fördelade på tio kapitel. Ja, det är vad fotografen Emmelie Hedenström och manusförfattaren Åsa Skarp satt ihop.
Åsa Skarp & Emmelie Hedenström
Bor: I Sundsvall (Emmelie) & Helsingborg (Åsa).
Aktuella med: Bildberättelsen Det förskräckliga mordet på badhuset.
Utrustning: Canon 5D Mark III, 24-70mm f/2,8, 70-200mm f/2,8 samt Profoto B1.
Webb: emmeliehedenstrom.com
Ledtrådar via bilderna
»Men hur kommer man på att man vill göra något sånt, det låter ju jättekomplicerat«, tänker du kanske nu. Det får Åsa och Emmelie svara på själva.
– Inte långt efter vi lärt känna varandra kom vi på att vi ville göra något tillsammans, något bildrelaterat, säger Åsa och fortsätter:
– Jag har ingen tidigare erfarenhet av bildskapande men jag har ett stort intresse av deckargenren och jag fick en idé som jag presenterade för Emmelie. Jag kan inte säga exakt hur idén kom till, men jag blev inspirerad av hur det ser ut om man tittar på en deckare på tv och fryser bilden. Det finns ofta mycket information och ledtrådar i bilden där ändå, även om den inte rör sig och sen spann vi vidare på det.
– Vi började ganska snabbt fundera på vilka typer av bilder vi ville ha med. Tillsammans listade vi olika ljuseffekter, vinklar och miljöer som var särskilt intressanta. Det gjorde att vi tidigt visste ungefär hur vi ville att bilderna skulle se ut, berättar Emmelie som till vardags arbetar som porträtt- och modefotograf.
För att betraktaren ska kunna lösa mordmysteriet måste de få rätt ledtrådar via bilderna. Men det får inte ges för mycket så att det blir oöverskådligt eller felaktigt, rätt ledtråd måste tydligt förknippas med rätt karaktär. Eftersom både idéerna till bilderna och själva berättelsen var klara förhållandevis tidigt var det inget stort arbete att välja ut vilka händelser i berättelsen som skulle hamna på bild för att ge rätt ledtrådar.
– Berättelsen fick bestämma antalet bilder. Samtidigt som vi förstod att det inte vore hållbart att ta allt för många, säger Åsa.
– Vi har anpassat både bilder till storyn och tvärtom, vissa bilder som vi verkligen ville ha fick vi se till att de kunde få plats i berättelsen. Vi lät göra en storyboard som blev en ovärderlig grund att jobba utifrån, förklarar Åsa.
Många förberedelser
Varje bild i serien är väldigt noggrant planerad. Varje detalj i kläder och inredning, varje min som modellerna gör, har ett syfte. Innan de kunde börja fotografera behövde de få tag i en lokal med rätt miljö. Berättelsen utspelar sig på 1940-talet och därför ville de ha tag i en miljö som var så autentisk som möjligt.
– Vi sökte länge efter rätt plats för vårt mysterium. Det var svårt att hitta en genuin miljö där vi inte skulle behöva göra alltför stora ändringar som att byta ut möbler och dölja moderna detaljer och inredning. Vi funderade ett tag på att bygga miljöerna men det skulle bli både dyrt och tidskrävande, berättar Åsa.
– När vi fick upp ögonen för Centralbadet i Stockholm fann vi en miljö där vi behövde göra få förändringar, förklarar Emmelie.
De kontaktade Centralbadet ochfick tillåtelse att fotografera i lokalerna efter stängning. Under en tvåveckorsperiod var de där tio dagar.
– Centralbadet har ganska generösa öppettider så vi fick fotografera sent på kvällarna, förklarar Emmelie.
Varje dag gav dem ungefär två och en halv timme för att ställa iordning och fotografera, med lite snabb huvudräkning kan den skarpsinte lista ut att de behövde få till ungefär en bild i halvtimmen för att tidsschemat skulle hålla. För att det skulle gå så smidigt som möjligt när det var skarpt läge var Emmelie och Åsa på plats ett par gånger innan och provfotade alla bilder.
– Vi använde vänner som modeller och satte upp allt ljus precis som vi ville ha det, då såg vi vad som inte fungerade i verkligheten och behövde justeras. När vi väl var där med modellerna kunde vi bara rigga allt och ta bilderna, med några små justeringar, säger Emmelie.
– Annars hade det inte gått, fyller Åsa i och fortsätter:
– Det finns många provbilder på mig som inte kommer att visas upp, säger hon med ett skratt.
Logistiken under själva fotograferandet var som att lägga ett pussel. Att se till att allt och alla kunde vara på plats samtidigt. Modeller, sminköser, rekvisita och så vidare.
– Vår sminkös och sminkassistent ryckte ibland in och hjälpte till med att hålla blixtar och sånt som vi inte hade lediga händer till, säger Åsa.
De flesta bilderna tog mellan 15-20 minuter, de som tog mest tid i anspråk krävde runt en timme. Men de knappt 50 bilderna lyckades bli fotograferade på de tio dagar de hade på sig.
– Även om det var på håret ibland, berättar Åsa.
Under själva fotograferandet fick de två upphovskvinnorna ta på sig olika roller för att det skulle fungera smidigt, eftersom tiden var pressad.
– Jag tog hand om fotograferandet, ljussättningen och det tekniska medan Åsa hade koll på att modellernas uttryck var rätt och att rekvisita och alla detaljer såg ut som de skulle, säger Emmelie.
Budgetprojekt
Mordmysteriet är ett projekt som både Åsa och Emmelie haft som sidoprojekt och finansierat på egen hand, därför har det tagit lite längre tid att få klart allting. Idén kläcktes kring 2011, bilderna fotograferades 2015 och sedan har redigeringen fått ta sin tid.
– I början hade vi en idé om att ge ut bilderna som en bok, men efter att ha försökt ett tag insåg vi att det skulle bli svårt då det är ett ganska smalt ämne. Vi började istället fundera på att presentera bilderna i en utställning, säger Emmelie och fortsätter:
– När vi hörde talas om Deckarfestivalen kändes det som rätt ställe att premiärvisa bilderna på. (En litteraturfestival inom deckargenren, där flera författare medverkar.)
Utrustningsmässigt använde sig Emmelie av sin Canon 5D Mark III och de flesta bilderna togs med standardobjektivet 24–70mm f/2,8. För att ljussätta använde Emmelie sina Profoto B1.
Däremot krävdes det ibland lite speciallösningar för att få till det ljuset på rätt sätt. Bland annat använde de bubbelplast för att dämpa och mjuka upp ljuset, några tapetrullar fick bli reflektorer och skärmar som styrde upp ljuset. Allt för att få till den film noir-känsla de var ute efter.
– Vi ville behålla de naturliga ljuskällorna i de olika rummen och addera blixtarna samtidigt som vi inte kunde tappa varken mystiken eller mörkret vilket gjorde att jag behövde använda höga ISO-tal. Det gjorde också att blixtarna ibland var för starka, även på den svagaste styrkan. Hade vi inte provat allting innan hade det varit svårt att få till det när det gällde, berättar Emmelie.
När bilderna väl var tagna så var det dags för redigeringen. Bilderna är bearbetade även om Emmelie alltid försöker göra så mycket som möjligt i kameran.
Snygga bilder
Men det går ju inte att bara ha detaljspäckade bilder med mängder av symboler som ska leda betraktaren till lösningen av en gåta. De måste ju även se bra ut.
– Tanken är att även de som inte vill lösa mysteriet ändå ska kunna uppskatta bilderna som vid en vanlig utställning, säger Åsa.
– Vi kan berättelsen utan och innan men man kan såklart aldrig veta hur andra kommer att tolka den, men vi ser fram emot att bli överraskade, säger Emmelie.
– Berättelsen är uppdelad i kapitel där de två första är i kronologisk ordning fram till mordet. Efterföljande kapitel spelar upp händelser kring tiden innan mordet som ska leda betraktaren, eller detektiven, framtill lösningen. Om man förstår hurvi har tänkt, kommer man kunnalösa det, men det kan ta lite tid, säger Åsa.
Varken Åsa eller Emmelie hade någon erfarenhet av något liknande arbete sedan tidigare, att samarbeta så pass tätt med en annan kreatör.
– Jag jobbar oftast själv så det var nytt för mig att jobba så pass nära någon annan. Vi jobbar väldigt bra tillsammans, och har haft otroligt roligt ihop. Åsa är väldigt noggrann och det var bra vid ett så här pass stort projekt, berättar Emmelie.
– Vi hade en väldigt öppen diskussion om alla beslut, fortsätter Åsa.
– Ibland var det olika saker vi hakade upp oss på och verkligen ville få igenom. Någon gång hade vi olika åsikter om samma bild och då fick vi båda kriga lite extra, men vi hittade alltid kompromisser som vi båda blev nöjda med, berättar Emmelie.
Efter att det här projektet avslutats har de två funderat lite på att göra något nytt tillsammans, exakt vad vet de inte än. När Det förskräckliga mordet på badhuset var avslutat så var det mest skönt att kunna slappna av lite eftersom det varit så pass krävande att få det klart.
